Andrea Westin är inte stor under Max-mössan. Hon är 25 år, men många tror att hon är 18. Hon talar eftertänksamt på nedtonad norrländska, inte särskilt högt, använder inga stora ord. Jag kan inte tänka mig att hon tar kommandot på en fest. Hon beskriver sig själv som en ganska vanlig tjej, som gillar att kolla på actionfilmer och läsa deckare för att koppla av. Men ju mer jag tänker på henne, desto mer inser jag att det är något alldeles särskilt med Andrea. Hon verkar vara klok. Lugn. Självsäker. Och liksom god. Hur många sådana människor finns det egentligen?
Kanske är det just därför som hon har gått snabbast i Max historia från extraanställd till restaurangchef. Artikeln fortsätter under annonsen
Vi träffas en grådaskig torsdag på Max på Stora torget i Uppsala. På 90-talet huserade »Rådhussalongen« här, ett sunkigt uteställe för dem som inte kom in på studentnationerna. I dag har de gamla banklokalerna från 1900-talets början renoverats och blivit en ovanligt vacker hamburgerrestaurang. Takhöjden på fem meter gör att Andrea ser extra liten ut när hon kommer ut från kontoret bredvid köket för att möta mig. Dessutom står Anders Larsson i kassan. Och han är ungefär dubbelt så stor som sin chef.
Hennes handslag är fast, blicken är lika lugn som restaurangen är efter lunchen.
Jag reagerar på att hon inte låter som en Uppsalabo. Hon berättar att hon är uppvuxen i Torvalla.
– Vi kan kalla Torvalla en förort till Östersund. På söndagarna gick det inte en enda buss in till stan.
Hon drömde som liten om att bli kock som mamma. Eller om ett eget kontor.
– Jag vet inte vad det var, jag kanske tänkte att jag skulle ha en massa pennor som jag kunde organisera.
Andrea har alltid mått bra av det, att organisera. Hennes mamma, pappa och syster är likadana.
– Att göra ett schema för sina läxor när man går i sexan, det låter kanske inte så normalt.
Organiserandet tog inte upp hela livet, snarare gjorde talangen att hon hade tid med kompisar när läxorna var färdiga. På gymnasiet fortsatte hon att vara lika disciplinerad. Målet var höga betyg. Hon blev antagen till Handelshögskolan i Stockholm direkt efter studenten. Men:
– Jag tackade nej. Det är klart att jag kände mig lite bortskämd som tackade nej till en plats på Handels. Men jag hade pluggat så länge och jobbat så hårt för att få de där betygen, utan att veta vad jag ville göra med dem. Jag behövde få tid att fundera.
I Östersund hade hon nära till familj, vänner och till den älskade snön. Under ett par år försörjde sig Andrea bland annat genom att jobba på en Sibyllarestaurang. Men hon ville se mer av världen. Det som sällan händer hände. Hon fick en förfrågan om att hyra en lägenhet i Stockholm till ett vettigt pris. Det var fyra år sedan. Hon flyttade utan någon annan plan än att lära känna en ny stad. Hon behövde ett jobb, och fick en extraanställning på Max vid Kungsträdgården.
– Restaurangen på Hamngatan är den bästa skola jag kunde ha gått, eftersom den är en av våra mest högförsäljande enheter. Den har långa öppettider och är på många sätt extrem.
Hon stortrivdes med tempot och teamet på Hamngatan, och fick snabbt mer ansvar. Ett och ett halvt år senare hade hon avancerat till biträdande restaurangchef, och sökte in till att gå Max traineeprogram Team 20, ett program för tjugo blivande ledare inom Max. Målet är att den som går det ska vara restaurangchef inom två år. Team 20 får det att lysa i ögonen på Andrea.
– I dag vet jag att jag måste vara den jag är som ledare. Innan försökte jag kopiera andra som jag tyckte var bra.
Hon hittade sin stil.
– Jag är väldigt mycket en med personalen, och jobbar mycket på golvet. Jag är rättvis och väldigt snäll. Jag ser till att lyfta personalen och ge dem ansvar. Det handlar oftast om enkla saker, som att jag hoppar in i köket medan någon annan får ringa ett samtal till en operatör eller fixa något med schemat. Jag vill att de ska bli bättre och utvecklas. För mig skulle det största vara om någon som jobbat med mig når hela vägen, om den personen får en egen restaurang att ansvara för.
Efter ett antal »övningsuppdrag«, bland annat att rekrytera all personal till den restaurang som hon i dag är chef för, blev Andrea restaurangchef på en nyöppnad restaurang i Ystad. Men resan hem till Torvalla kunde ta 17 timmar. Dessutom hade hon träffat upplänningen Pär Asp när de båda gick Team 20. När hon fick en förfrågan att ta över vid Stora Torget i Uppsala, tackade hon ja.
Andrea säger att hon tycker att det är så roligt med ungdomar, att se dem utvecklas. Att det är det bästa med hennes jobb. Jag kan inte låta bli att le. Hon låter så gammal. Men faktum är att ingen är äldre än 25 år på hennes arbetsplats.
– De flesta är mycket yngre än jag. Men visst har det hänt på tidigare arbetsplatser, att det varit svårt att få respekt från äldre i personalen. Jag struntar faktiskt i sånt. Om de inte kan lyssna på mig, då får de väl jobba om mig! Då kan de säga åt mig vad jag ska göra.
Linda Eivitz, som är biträdande restaurangchef, beskriver Andrea:
– Hon är jätteduktig på att lära ut, jag kunde ingenting när hon kom hit. Hon är väldigt rättvis, hon är likadan mot allihop och hon får ihop gruppen. Hon tar sig alltid tid om det är något. Jag tror att det är bra att hon inte är så gammal, hon tänker likadant som alla vi andra som jobbar.
Andrea berättar att ingen i personalen försöker sätta sig på henne numer.
– Jag känner mig tryggare nu än för ett par år sedan. Det finns bekräftat i resultat att jag gör ett bra jobb. Jag vet vad jag pratar om, säger Andrea.
Hon ler.
– Fast en del reparatörsgubbar brukar fråga när de ser mig vem som är chef, egentligen.
Andrea kan inte tänka sig att lämna Max. Inte Uppsala heller, just nu i alla fall. Hon har sin egen lilla Max-familj i stan, med lillasyster Ida Westin som biträdande restaurangchef, och sambon Pär Asp som är restaurangchef för restaurangen i Kvarngärdet.
Och även om hon kommit långt med sin vision, att alla på restaurangen jobbar som ett gäng mot samma mål, är hon inte nöjd.
– Jag känner mig inte klar här. Det känns lite grann som att ha 50 barn. Att bara lämna dem nu känns inte bra. Nej, först ska de kunna flyga själva.
