Totalt mörker. Suggestiv musik skär ut i biosalongen. En klubba smittar av sig sina självlysande egenskaper på munnen den rör sig i. Vad är det för något? frågar provsmakaren. Fisk, svarar rösten i bakgrunden. Japansk fluorescerande fisk.
20 minuter klippbilder som visar hur världens kanske mest kända restaurang packar ihop. Pinal efter pinal lindas varsamt in i gladpack för att under nästa tio filmminuter packas upp i laboratorieliknande lokaler. Det hela är väldigt allvarligt. Här ska sammanbitna kockar, uteslutande män, med sänkt blick, i månader, experimentera fram El Bullis nya meny.Artikeln fortsätter under annonsen
Ännu mer suggestiv musik. Klippbilder som visar alla de olika vinklar man kan skära en svamp i. Kockar som antecknar. Biter ihop käkarna som vore det på liv och död. Och sötpotatisen. Är det stärkelsen man vill åt? Ska man göra maräng på den? Eller torka den? Ska den vakuumbehandlas? Det betygssätts, ifrågasätts, görs om, görs bättre. Ferran Adrià övervakar. Låter sig sällan imponeras. Och så blir han förbannad, förstås.
Öppningsdagen närmar sig. Ett 30-tal adepter från hela världen står uppradade för en första skrämselpredikan av Mästaren. De är nollställda och fyllda av respekt, införstådda i att det är slut på att vara människa nu, här måste man fungera som en maskin för att de 35 rätterna ska gå ut i exakt rätt sekund till gästen.
Under tiden får Ferran nya rätter serverade för utvärdering. Olja, is och mandarinklyftor är en fenomenal kombination. Frågan är om en nötvinägrett i cocktailglas är lika lyckad. Kocken tittar sammanbitet på Gud – jag menar sin chef – och inväntar domen.
»Man ska känna något på en avantgarderestaurang«, förklarar Ferran. Men ingen i filmen ser glad ut. Ingen ser ens ut att vara vid liv. Ingen säger att något är gott, på sin höjd att en smak är tillräckligt intensiv eller att en textur är intressant. Och jag, en matglad matnörd, snor mig som en orm i biofåtöljen när två kockar för hundrade gången står och tittar fundersamt på en liten, liten sked nyproducerad substans. Det kan ha varit vattengelé, jag minns faktiskt inte riktigt.
»Frågan är fortfarande om det är vettigt?« säger den ena med eftertryck. »Om man gör ett skum på det? Friterar det först?«
Nej, tänker jag. Det här är inte ett dugg vettigt.
»El Bulli – Cooking in Progress« visas på Bio Rio i Stockholm till och med fredag 28 oktober.






















