Perrongen ligger helt öde, det är bara jag som kliver av tåget. Snön gnistrar i solskenet och minusgraderna biter i fingrarna. Vid parkens entré skvallrar röda kulor och girlanger om förra årets julmarknad. Äventyrsbadet lockar inte direkt till något dopp. Ännu är det långt tills Furuviksparken utanför Gävle slår upp portarna för säsongen. Men lugnet bedrar.
– Det som inte är gjort till den 26 maj när parken öppnar är det bara att låta bli att göra, säger parkens vd Tom Widorson.Artikeln fortsätter under annonsen
För sedan går det i ett med gungor, karuseller, djur och konserter fram till 26 augusti när allt är över igen. Och det är under sommaren alla pengar ska tjänas in, förutom julmarknaden under decemberhelgerna.
– Det är skönt när vi drar igång igen. Efter säsong slickar man såren någon månad eller två, och sen kommer julen. Så nu börjar nedräkningen.
Furuvik är en anläggning med anor. Idén till parken hämtade Uppsala-Margretehills järnvägsbolag från Amerika och den 17 augusti 1900 var det dags för invigning – och det blev succé. Vackra picknickställen, dansbana och spännande djur som elefanter, krokodiler och giraffer gjorde sitt för publiktillströmningen.
– Furuvik var en kombinationspark redan från början, säger Tom Widorson.
Han berättar att när Sea World på 1980-talet började bygga nöjesfält var det många som rynkade på näsan.
– I dag bygger djurparker nöjesfält, och nöjesfält satsar på djur. Generationen som kommer nu är inte nöjd med att gå i en djurpark hela dagen. Man behöver matcha fler reseanledningar.
Och det gör Furuvik fortfarande så här drygt 110 år senare, men det återkommer vi till. De blomstrande tiderna tog ett tvärt slut när första världskriget härjade i Europa, och parken förde en tynande tillvaro ändå fram till mitten av 1930-talet när Gevaliadisponenten Gösta Nygren räddade den från att bli sommarstugetomter.
Återigen var en elefant dragplåster och på 1950-talet inträffade parkens storhetstid med publiksiffror på närmare halvmiljonen. Bakom framgången stod bland annat ett konsertsamarbete med Gröna Lund och Liseberg, så lilla Gävle gästades av storheter som Sammy Davis och Louis Armstrong. Men sedan blev det tuffare: nya anläggningar i Sverige var med och slogs om besökarna, charterresandet tog fart och på det lokala planet ändrades sträckningen av E4:an.
Tom Widorson berättar att när besökstalen gick ner drog parken ner på underhållet, till sist krävdes det mer slantar än vad som fanns i kassan. Då vände man sig till Gävle kommun och lånade pengar med 50 procent av parkens aktier som säkerhet. Men det hjälpte inte och 1983 tog kommunen över helt. Besökarantalet var nere på cirka 100 000.
– Kommunen satsade ordentligt, men parken gick kontinuerligt back ändå. 1999 gick Furuvik med nästan 14 miljoner kronor i förlust, säger Tom Widorson.
Han tror att en del av förlusterna kan förklaras av att kommunala ägare vid den tiden inte riktigt räknat hem sina satsningar, att man mer testade och prövade sig fram.
Här klev Tom Widorson med ett förflutet i it-branschen in i Furuviks historia. År 2000 anställs han som storstädare och ska förbereda parken för försäljning.
– Jag sa att vi behöver tre år. För mig var det bara siffror. Balansräkningen var uppblåst. Flera av byggnaderna var till exempel snarast rivningsfärdiga. Vi skrev ner och rangerade ut.
Under den perioden minskade också de långfristiga skulderna till Gävle kommun med 20 miljoner kronor. 2003 visar parken svarta siffror för första gången på många år och blir säljbar.
– Det fanns en del intressenter. Men det blir inte bara siffror efter ett tag, man får så mycket känslor, framför allt för djuren. Det blev så otroligt viktigt att hitta rätt köpare, men det gjorde vi inte. Då valde jag att kliva av.
Och när Tom Widorson bjuder på en jorden runt-resa i sin vinterstängda park, blir det tydligt att det här med känslorna inte är en massa snack. När vi stannar till hos de utrotningshotade Sumatraorangutangerna som håller till i den del som kallas Asien pratar han länge med aphonan Dunja genom fönstret, trots att hon inte hör honom. Och han berättar om hennes föregångare Igge, som tyvärr dog i cancer, och om hur hon avvisade sin tilltänkte tyske make Walter genom att sätta en hink på hans huvud. Mesige Walter fick åka hem igen och ersattes med Naong. Lite senare på vår rundtur är det kamelerna i ullig vinterpäls som är parkdirektörens samtalspartner.
Men kommunen hittade inte heller någon man ville sälja till, och frågade Tom Widorson om han var intresserad. Det var han, under förutsättningen att medarbetarna involverades i ägarskapet.
– Det gällde att hitta en affärsmodell, vi startade ett nytt bolag där personalen ägde 20 procent genom en ekonomisk förening.
Tom Widorson ägde merparten av resterande aktier, styrelseordföranden hade en mindre post och efter hand plockade man in Tågkompaniet.
– Vi ville ha en tågstation, säger Tom Widorson.
Det nybildade bolaget lånade pengar och köpte rörelsen i maj 2004. Tillsammans med kommunen bildade man ett dotterbolag som ägde marken och fastigheterna. Ändå fram till i november i fjol hade kommunen kvar sin hälft i dotterbolaget.
Nu gällde det att dra upp visionerna för parkens framtid: Furuvik 2010.
– Vi kom fram till att Furuvik skulle vara en kombinationspark, och bestämde oss för att satsa på djurdelen. Och vi kom fram till att parken behövde 300 000 besökare om året.
För att hitta en egen nisch i konkurrensen med andra parker valde de nya ägarna att bygga upp Apornas Värld. Här hade man ett oerhört starkt dragplåster i djurvårdaren Ing-Marie Persson med en unik erfarenhet av att leva med primater. Till exempel bodde schimpansungen Manda hemma hos henne i över ett år. Parken fick väldigt bra marknadsföring när SVT visade en serie barnprogram om Manda hösten 2007. I visionen ingick också utveckling av nöjesparken, badet, boende och konferens.
Men det var inte bara fler besökare som behövdes. De skulle göra av med mer pengar när de väl var på plats.
– Det gäller att förlänga besöket. Maten blir en viktig del av upplevelsen.
Men det höll på att gå riktigt illa redan första året. Gästgivargården brann ner, men tack vare att försäkringsbolaget ställde upp gick det vägen ändå. I dag kan besökarna äta allt från medhavd matsäck och varmkorv till gourmetmenyer med fantastisk havsutsikt på fine dining-restaurangen Furuvik Brygga.
Siffrorna blev kontinuerligt bättre efter ägarbytet.
– Hemligheten är engagemanget. När gänget blev delägare hände det något magiskt på kostnadssidan, säger Tom Widorson och konstaterar att de kunde göra besparingar han inte hade kunnat fantisera om.
Besökarna har blivit några fler, men framför allt gör de av med mer pengar. 2004 låg omsättningen per gäst på 138 kronor, medan den 2010 var 237 kronor. Samma period har omsättningen gått från 29 miljoner kronor till 54 miljoner kronor och resultatet efter finansnetto vuxit från knappt 2 miljoner till dryga 6,5 miljoner kronor. Intäkterna fördelar sig ungefär med en tredjedel på entré, en tredjedel på nöje och resten på mat och souvenirer.
– Men det måste hända nya saker hela tiden. Tematiseringen är skitviktig, i kombination med en fantastisk personal och serviceupplevelse.
Med tematisering menar Tom Widorson hur parken är uppbyggd, känslan av att förflytta sig till en annan värld både när man möter djuren och besöker nöjesfältet. Parken har kommit en bra bit på väg, men är inte riktigt där ännu enligt Tom Widorson. I den nya framtidsvisionen Furuvik 2015 ville man gå från kombinationspark till »megaresort«, med bland annat fullt utbyggt tematänkande, större äventyrsbad samt övernattningsboende för konferenser och gästhamn.
Furuvik 2015 är en av orsakerna till att Tom Widorson under 2010 träffade Parks & Resorts ledning.
– Vi kände att vi behövde någon att hålla i handen. Vi ville ha dem som delägare.
Det var Parks & Resorts inte intresserade av. Företaget ville köpa hela parken. Tom Widorson tog med sig erbjudandet hem.
– Vi sålde för att kunna förverkliga visionen.
I juli 2010 köpte Parks & Resorts Furuvik och inför säsongen 2011 investerade man 25 miljoner kronor i parken i bland annat fyra nya åkattraktioner.
Tom Widorson skulle stanna kvar över säsongen som konsult. Men det fungerade så bra att han blev kvar ett år till.
– Det är fortfarande skitkul och nu är jag anställd igen. Det är en kick till, att få vara med tills det är färdigt.
