– Så att jag inte glömmer bort något.
Susanne Monthan är inte på anställnings-intervju. Men ganska snart förstår jag varför hon har det där cv:et med sig. För det första har Susanne Monthan hunnit med en hel del sedan hon gav sig ut i arbetslivet för 20 år sedan. För det andra är hon extremt förtjust i ordning och reda. Artikeln fortsätter under annonsen
Allt började när hon lottades till en praoplats på Pizzeria Vesuvio på Hornsgatan i Stockholm. Snart gick hon på restaurangskolan i Kristineberg.
– Vi hade inga i restaurangbranschen i bekantskapskretsen. Mina föräldrar tyckte att jag skulle välja treårig ekonomisk, så att jag kunde sitta på kontor och kanske bli sekreterare.
Men hon hade bestämt sig. Och hon gick emot förväntningarna än mer.
– Jag var en av få tjejer som blev kock i klassen.
Hon stortrivdes i köket, med press och precision.
– Och du träffar alltid roliga människor i kök. Det behövs när allting egentligen är stenhårt och väldigt allvarligt.
Susanne började i Jürgen Grossmans precisa kök på L’Escargot 1987, och imponerades av hans perfekta rödvinsås och crème brûlée. Men hon längtade ut i världen, till äventyr och till andra kök än det franska och tyska som dominerade Finrestaurangsverige totalt.
– Det som drev mig var hela tiden att jag ville resa.
Hon började leta efter jobb utomlands. Det blev en sväng på Cypern och en på Maldiverna. På Maldiverna fick hon uppleva en ny köksvärld fylld av färsk frukt, fisk och skaldjur.
– Vi hade dåligt med kylmöjligheter, humrarna låg på havsbottnen i burar.
Hon ville fortsätta karriären utomlands, men fick veta att hon behövde mer i bagaget från Sverige. 1990 till 1992 svettades hon i det öppna köket på affärskrogen Felix på Kungsbron i Stockholm.
– Det var väldigt modernt. Vi var först i Stockholm med wokar, och köket var på många sätt internationellt med mycket grönsaker och nya smaker. Vi jobbade med mer fluffiga tallrikar i stället för strikta.
Nästa jobb blev 18 månader på Aquavit i New York. Susanne brukade ta rollerblades till den berömda krogen där hon vande sig vid ett nytt sätt att arbeta, strikt vid den station som hon just då ansvarade för.
– I Sverige arbetar man mer tillsammans. Utomlands sköter man sig själv på ett annat sätt.
Susannes visum gick snart ut. Hon bestämde sig för att söka ett kontrakt på Seaborn Cruise Lines lyxkryssare. Susanne blev en av få kvinnliga kockar, och köksmästaren ifrågasattes av ledningen för att han hade anställt en tjej. Skulle Susanne klara jobbet som fiskansvarig? Det gjorde hon. Stenhårt jobb i fem månader i sträck, sju dagar i veckan, arbetstid från 7 till 23. Perfekt och varierat var det enda som dög, gästerna betalade 1 000 dollar per dygn på båten och stannade i ett par veckor. Allt var minutiöst planerat. Råvarorna flögs från USA till hamnarna där fartygen lade till. Den lilla blåhåriga damen Mrs Leeds, som tillbringade 280 av 365 dagar per år på lyxkryssaren, var en av gästerna som krävde komplicerade matleveranser. Hon ville ha grodlår. Var i världen båten än befann sig. Och gud nåde om de inte låg på exakt rätt sätt på tallriken.
Under det första kontraktet hann Susanne aldrig med att ta den tre timmar långa pausen på eftermiddagen. Men det blev fler kontrakt, och hon blev så pass effektiv att hon hann med att se världen när båten låg i hamn. Var båten ute till havs när de lediga timmarna infann sig, fanns ett litet personal-däck där Susanne kunde pausa. I Västindien i bikini, i de norska fjordarna fullt påpälsad.
Hon började längta hem och fick jobb som souschef på Ett litet hak. Susanne stortrivdes med att jobba med vännerna från Felix igen. Men det blev ännu en rejäl dos sjöliv. Susanne blev mer eller mindre övertalad att följa med Seaborn Cruise Line till Asien och sedan till Sydamerika som souschef. Det sista kontraktet var i Medelhavet som köksmästare.
Sedan kände Susanne att hon hade rest färdigt.
– Jag såg vad som hände med dem som jobbat för länge på båtarna. Deras liv var där, de blev vana vid helikopterturer och att det alltid hände en massa saker. Livet när de inte jobbade var grått.
Hon hade dessutom träffat Rickard när hon jobbade på Ett litet hak. Deras kärlek hade överlevt hennes resor och blommat mellan kontrakten.
– Rickard frågade mig vad som skulle få mig att stanna hemma för gott. Jag sa en svart labrador. Och så fick jag det.
Susanne började arbeta med Jürgen Grossman igen, som köksmästare på Gässlingen. Ett år på Bistro Jarl som köksmästare blev det också, innan hon kände att det var dags att gå vidare i arbetslivet. En utbildning senare fick hon fortsatt glädje av sin organisationspassion. Sedan hon anställdes som food and beverage manager på Elite Hotels år 2000 har hon varit kedjan trogen. I dag är hon restaurangchef på Elite Palace Hotel i Stockholm. Susanne har helt gått in i sin nya roll och har inga problem med att hålla tassarna borta från köket.
