Tillsammans mot segern

Champagnen sprutar. Nationalsången har precis klingat ut och efter att ha suttit av en närmare två och en halv timme lång prisceremoni står det klart att svenska kocklandslaget tagit hem en överlägsen seger i kock-OS 2012.

De var, för att uttrycka sig med kocklandslagsjargong, jävligt revanschsugna. OS-bronset från 2008 eller VM-silvret, fortfarande färskt i minne från Luxemburg 2010, var aldrig gott nog för ett gäng notoriska vinnarskallar. Så nu, efter fyra års hårt slit och tusentals träningstimmar, hänger guldmedaljerna riktigt skönt tungt kring halsen.Artikeln fortsätter under annonsen

Men vi backar bandet något. Det är måndag förmiddag i svenskarnas arbetskök i Erfurt, beläget ett par kilometer ifrån tävlingsarenan. Nyheten att laget som det enda av 35 tävlande har tilldelats guldmedalj för det kalla bordet föregående dag har stärkt självförtroendet och stämningen är god.

Mitt i köket står konditorn Johan Sandelin. Han har rollen att göra vad andra säger åt honom i dag, vilket just nu handlar om att plocka oändliga mängder körvel. Han har klarat av sitt huvudansvarsområde, de fyra petit fourerna på det kalla bordet, som också är det enda som juryn kan smaka av i den grenen. Men i stället för att smaka skar de i bakverken, som för att undersöka att det de såg verkligen inte var fusk, berättar Johan.

– Jag tror att de upptäckte något de inte trodde var sant, men det var sant, säger han.

Johan är förvisso äldst men samtidigt nyast
i laget. Till vardags jobbar han på Vetekatten i Stock-
holm där han också är delägare. Efter en blöt kväll blev han övertalad av vännen och landslagskonditorn Mattias Ljungberg att söka till kocklandslaget och kom med i maj 2011. I tävlingssammanhang är han rutinerad, bland annat med titeln Årets konditor 2002, men att tävla i lag är en ny erfarenhet.

– Det är ju en press, det gäller att få fram bra grejer. Går det dåligt för en går det dåligt för alla. Men det är skönt att vara i ett lag också – står man där vilse i pannkakan så har man alltid hjälp av gubbarna, sa Johan strax före resan till Erfurt.

Lagledare Krister Dahl har 20 års erfarenhet av kocklandslaget och från alla instanser i organisationen – som medlem i juniorlandslaget, elev och senare medlem i seniorlandslaget för att slutligen ta över som lagledare efter Gert Klötzke. Han anser att lagandan är lagets största styrka.

– Så banalt är det. All den tiden vi har tillsammans och den uppoffring vi gör sinsemellan, vem som helst som är runt omkring oss kan intyga den här lagkänslan. Och vi pratar mycket om det, det här med att titta på varandras grejer och ta och ge feedback, våga ta hjälp av varandra. Vi har ett mål liksom, det är inte elva viljor utan ett mål här. Ingen är mer värd än den andra och alla har olika arbetsuppgifter, men det funkar inte om det är en som inte funkar.

Han fortsätter:

– Alla som söker till kocklandslaget är duktiga kockar och konditorer, det jag vill hitta är personligheterna. Tävlingsmatlagning lär jag dem, sedan kommer de med sina influenser. För mig är det viktigaste att bygga den här gruppen. Som nu, när vi är uppe 30–40 timmar i sträck tillsammans, då måste man känna varandra lite och stötta varandra.

Medan OS fortfarande pågår är det bara Johan som uttalat sig om att eventuellt vilja fortsätta som landslagsman. De andra har varit med länge och känner att de gjort sin tid i landslaget, som kräver tid, energi och förstående familjer och arbetsgivare.

Men i arbetsköket är det svårt att få svar på frågor om tankar kring stundande generationsskifte, minnen och eventuell sentimentalitet över perioden som varit – ingen har någon större lust att prata om annat än det som pågår här och nu.

Det handlar om att ha kul också. Trots dagar av anspänning och brist på sömn är humöret osvikligt. Medan någon visar en bild i sin iphone på en svanktatuering med kocklandslagets logga – som egentligen är en gnuggis – och någon annan drar på den ”officiella låten” och numera rätt gamla dängan ”Evert” (som en hyllning till Evert Bränd, kocklandslagets projektledare), står gliringarna tätt köket.

– Jag tror vi alla har rätt långt till skratt här, säger Johan med påtaglig ironi i rösten.

Viktor Westerlind, som nogsamt prickar av varje detalj på en oändlig att göra-lista uppmuntrar Johans körvelarbete med ett ”klarar du det här går vi vidare till dill sen”.

– Vi garvar hela tiden. Men vi har också fokus när det verkligen gäller, säger Viktor.

Reglerna för vad som är tillåtet att förbereda före tävlingsstart är stränga. Till exempel får man bara grovt förbereda grönsaker och rotfrukter.
Utöver det träs fårtarmar på korvhorn, citroner skrubbas, seg glykos mäts upp, broccoli packas och den här dagen är det snarare vakuummaskinen än spisen som är kökets hjärta.

Att trimma sin logistiska organisation och sitt samspel har kocklandslaget lagt mycket energi på; det är viktigare än att topprestera på individnivå. Målet är att ägna sig så lite tid som möjligt åt skit, som Viktor Westerlind uttrycker det.

– Om vi kan korta vår logistiktid hinner vi laga mer avancerad mat. Eller som Kristers simhoppsmetafor: kan man hoppa en meter högre så hinner man också göra en skruv till, eller hur? säger han.

På väggen i korridoren hänger en affisch med det kalla bordet avbildat i faktisk storlek, späckad med post it-lappar med anteckningar till var och en om vad som behövs ändras och förfinas. Den skulle också kunna ses som en symbol för kocklandslagets sätt att arbeta, det vill säga med inställningen att det som vid första anblicken verkar fulländat alltid kan höjas en eller ett par nivåer till. Sådant arbete kräver enorm motivation från lagmedlemmarna, en motivation som Krister plockar fram hos dem genom att själv alltid vara delaktig och närvarande, förklarar han.

– När jag var lagledare perioden 2005–08 var jag även med i varmköket. Jag kände att jag var för ung för att kliva ut helt liksom, jag var 31 och ville fortfarande vara aktiv. Men sedan kände jag också att för att driva något framåt ska man gärna stå lite utanför, fortfarande vara med i gruppen men ägna sig mer åt det här pushandet och ifrågasättandet; ”är det här verkligen det sista vi kan göra”; motivera och stöta på.

Två dagar senare, efter en enligt laget inte helgjuten och stundtals slitsam varmköksservice, ska kocklandslaget också ta hem sitt OS-guld. Men det Krister kommer se tillbaka på mest om 20 år är inte alla sina segrar utan något annat:

– Vänskap.