Våren verkade aldrig vilja komma, men nu exploderar allt, fruktträd, rhododendron, sipporna är förbi, clematis, tulipaner. Någon enstaka ask har inte fått blad ännu, och grannens ginkho är väl inte heller grön, men annars. Mellan Hägg och Syrén är inte ett tidsmått utan handlar om meter, de blommar för fullt bägge två.  Årets nykomlingar är ett par svarta rödstjärtar som häckar i trädgården.

En viss doft av gödsel kändes in över Lund i morse, någon bonde är väl sen med vårbruket och lukten av djuravföring spreds i försommarvinden.

Men Skåne är ju en jordbruksbyggd så  det får lukta skit.

Min dotter som igen lämnat lärdomsstaden Lund och iställlet läser i Stockholm kom på besök över Kristi Himmelsfärd.

Jag förslog raskt att vi antingen torsdag eller fredag skullle åka till Köpenhamn. Där pågick dels Riesling- festival där en massa barer, restauranger och handlare erbjöd tyska godsaker, vidare var det Ink- fest, nordens största tatueringsfest med 190 nålpickare som jobbade, freak-shows, öl och musik etc etc. Dessutom efter som den stackars flickan inte fått Christiansö- sild på länge, eller rejemad, leverpostej och annat heller, och inte  sett Tivolis nya hörn, eller besökt Mikkelers nya bar så..självklart borde vi åka. Men nej säger hon, pappa jag har en massa att plugga. Pappa lockar med vin, öl och snaps och hon tackar nej. Det går utför med dagens ungdom.

När jag i slutet av april var uppe i Stockholm så var det en sak som slog mig.

Om nu vi kommit till Köpenhamn så en av de saker som gör att Köpenhamn känns som en europeisk storstad, som Paris, Rom, Milano, m. fl. är bilarna.

Bilarna är små och färgglada, Fiat 500, små Renaulter och andra kompakta bilar lämpade för storstan tränger sig smidigt fram ofta körda av en elegant kvinna i karriären. In i mellan kommer någon enstaka bil med stort baksäte där någon prominent herre blir körd till vad det nu är.

Men när man skall korsa en gata i  Stockholm så får man akta sig för det ena plåtmonstret större än det andra. Stora fyrkantiga schabrak med en ensam man talandes i mobiltelefon står i bilköerna och släpper ut avgaser. Range Rovers passar på landet men inte i en stad.

Men så är det väl, fast det inte luktar gödsel där, Stockholm är ingen stostad, utan en bondhåla.

Ingen har väl missat Lisebergs reklamkampanj med gråtande barn. Jag tycker personligen den är usel. Ironin är osmaklig. "Vissa barn tvingas åka till Italien i Sommar" och så bilden med den gråtande flickan.  Förutom det självklara att inte alla har råd med utlandssemester så kan man ju också se flickan som ett trafficking offer från östra europa eller är hon det oskydiga offret i en vårdnadstvist som nu måste bo hos sin stränga italienska mamma istället för hos myspappan i hans svenska stuga.

Att debatten kring kampanjen mest handlat om bilden med pojken som tvingas till Kreta och att detta skulle vara taskigt mot den grekiska ön är pinsamt.

Samma reklamkampanj med liknande tema  är möjlig  att göra utan  de cyniska tolkningsaternativen.

Man hade kunnat visa en familj med två uttråkade ungar framför lutande tornet i ett dammigt svettigt Pisa, kanske dragande en fotograferande stressad svettig pappa i handen mot en glasskiosk med upptrissade priser och så texten "Varför åkte vi inte till Liseberg?"

Så som ett tips till Liseberg vet ni nästa år var ni skall vända er för kampanjidéer, min taxa är garanterat lägre än den byrå ni dumt nog använt i år.

Men åter till verkligheten, igår klev jag ut från Malmö C. Sneddade över gatan mot gamla Börshuset och där är det en reklamtavla med just nu bilden av den gråtande flickan som tvingats till Italien. Lutad mot tavlans fot på den kalla trottoaren  sitter en tiggare. Om det är hans vanliga plats  och om symboliken är medveten eller en slump vet jag inte.  Jag tog upp mobilen och tog en bild som jag tänkte visa här, men när jag ser bilden tydligare på min dator än i mobilen så känns det inte bra. Mannen på bilden är inte bara en "tiggare", han är någons son och kanske pappa, en människa. Och om jag sprider bilden för att visa hur rätt tänkande jag är så närmar jag mig cynismen hos Liseberg, jag borde åtminstone bett mannen om lov att fotografera honom.

Fotot var jäkligt bra, men det är raderat. Orden får räcka

Gårdagen var på flera plan rätt så stressig. Men så tar jag upp en säkert smaklös spansk jordgubbe, och just denna jordgubbe var "gubbigare" än vanligt.

Och då fick man fnittra och skratta en stund och allt kändes därefter mycket lättare.

För de flesta är Mark James ett obekant namn, liksom Sonny Dae eller Gloria Jones

Att öppna en krog är enligt min erfarenhet en rätt lång process. hitta lokal, pengar, tillstånd, avtal mm. allt tar tid. Det är därför rätt märkligt hur snabbt krogtrender sprider sig. Ena stunden poppar det upp franska bistroer i var och vart annat gathörn, nästa stund krogar där gästerna kan bli upphetsade av dinglande köttstycken. Hamburgerbarer är plötsligen de nya kaffebarerna, och den trendmedvetne storstadsbon skall nu med samma självklarhet dryfta fetthalten i mald amerikansk högrev som tidigare rostningen av de etiopiska bönorna.

Enstaka maträtter sprider sig självklart ännu enklare än krogkoncept.

Vem som var först i Malmö, Stockholm eller t.o.m. i Sverige med något kan man ibland inse. Eller åtminstone den som blev allmänt bekant för det. Inspirationkällan i London, Köpenhamn eller annan metropol är ibland också tydlig. Det är också uppenbart att Krogsverige bland främmande språk egentligen bara talar engelska. En innovation i Frankrike kan kanske komma direkt till Sverige, men sannolikt måste den liksom en nyhet i Berlin ta omvägen via New York eller London för att nå hit.

I rätt händer blir kopiorna en utveckling och bättre än originalen, och ibland är det kopiorna av kopiorna som blir bäst. Men det är alla de usla urvattnade bleka kopiorna som till sist får oss att tröttna. Varför köpa en sunkig burgare för 125:- om den ändå smakar sämre än den på BK.

Sonny Dae var artisten som gjorde originalet av Rock Around the clock.

Gloria Jones gjorde det samma med Tainted Love som det tog nästan 20 år innan det blev en världshit i Soft Cells Version

Mark James både skrev och spelade in Suspicous Minds, Elvis megahit är väldigt lik originalet men jag är väldigt svag för Dwight Yokams tolkning.

Och "Hey Joe" som Billy Roberts skrev har från The Leaves första version utvecklats och utvecklats, Hendrix i all ära, men Villy de Ville är min favorit