• Två inlägg i ett- Valkultur spiller över på en själv och alla

    För den som går in på Vistas hemsida, här bland bloggare och andra på Besöksliv eller följer nyhets och debattartiklar om den felaktigt kallade krogmomsen. Då får man intrycket att krögare är ett synnerligen enkel spårigt släkte. Riksdagsvalet om en vecka handlar bara om en fråga och lösningen är att rösta blått. Strategin är tveksam

    Före avregleringen fanns det i min hemstad Lund 3 apotek förutom sjukhusapoteket. Det ena var öppet för receptutlämning dygnet runt. Medicinerna fanns på lager.

    Nu kryllar det av apotek, shampoo och hudkräm och fästing medel  finns i överflöd.  Men för den som är sjuk är det inte säkert att deras medicin finns. Jag  har skräckexempel på folk som plågats i väntan på medicin och deras arbetsgivare har behövt betala sjukersättning i en vecka i onödan. Pengar som snabbt motsvarar momsen på ansenlig försäljning.

    Det fria vårdvalet som förvandlat patienten till kund gör att läkarnna inte kan förklara för en patienent att de bara har en fis på tvären, istället måste de spela med för att behålla sin "kund" och de därmed onödiga sjukskrivningarna skall också betalas av arbetsgivarna.

    Nu är bara problemet att partier som vill ändra  vården också vill höja matmomsen???

    För mig finns ett glasklart samband mellan satsningar på"kultur" och vinster för besöksnäringen m.fl. Folk som går på teater äter på restaurang, efter konserten tar man ett glas vin och på vägen dit kanske man råkar se en snygg skjorta. Stadskärnorna som utarmas av nya konsumtionsmönster behöver boosten från de kulturella. En opera föreställning eller en utställning lockar turister. Att sedan kulturen i sin bästa form stimulerar oss, väcker kreativitet och samtal är bara bonus.

    Men partierna som vill satsa på Kultursektorn vill höja matmomsen????

    Att vi har en låg bokmoms får här bli en elegant brygga.

    I torsdagens City- Skåne var det en intervju med författaren  Patrik Lundberg, förra året kom debutboken "Gul utanpå" som jag borde ha läst. Nu kommer hans andra bok om uppväxten i en småstad (Sölvesborg). Den har den geniala titeln "Onanisterna" I artikels säger PL. 

    Först pratade vi bara om de perversa inslagen i boken, som växte fram till något större. Onanister är för mig människor som bara rör sig i sin egen krets och inte tar intryck från andra delar av samhället.

    Det är många krogar, Food Trucks, poddar, facebooksidor och klubbar som idag är till för Onanister. Man bekräftar ständigt sig själv och sina gelikar. Bara intervjun gjorde mig upppiggad och jag ser fram emot att läsa boken.

    Och för att knyta ihop början av mitt inlägg med slutet.

    En krets som bara ser ett problem och inte tar inryck av andra delar av samhället. Om vi bara snackar moms och dubbelstöt, ja då riskerar vi att efter valet stå med byxorna nere och ha spillt såsen på oss själva.

  • När Kapris bara var Kapris

    Min morfar älskade råbiff. Helst skulle köttet vara skrapat, inte malt, oxinnanlår. Och som liten pojke på sextiotalet lärde jag mig av morfar att gilla råbiff. Det var då inte så vanligt att äta råbiff.

    Jag tyckte det var jättegott.

    Den serverades tradionellt med ägggula, rödbetor, lök och kapris. Ibland var det även lite hackad kokt kall potatis och hackad ättiksgurka till. Tillbehören stod i skålar på bordet

    När jag mumsat i mig råbiffen var jag ofta sugen på lite till. Jag brukade då blanda ihop lite av de kvarvarande rödbetorna, lök och kapris som ett substitut för råbiffen.

    Jag tror att det är dessa possitiva minnen som gör att jag fortfarande är väldigt svag för kapris.

    När jag var liten fanns det  bara de små, som egentligen är den högsta kvaliten, non- pareil kaprisen.  På sjuttiotalet i Skåne öppnades grekiska etc. affärer och då öppnade samtidigt sig oliv och kaprisvärlden. Kaprisen deledes in i olika kvalitéer efter storlek och där de lite större men lägre klassade faktiskt var godast. När jag på åttiotalet började på krogen kom kaprisbären som plösligt garnerade rätter på alla ställen med lite ambition. Ett lätt kluvet kaprisbär var synonymt med kvalité. Som parentes är det rätt kul att erinra sig sådana där flugor som plötsligt var överallt för att sedan försvinna. Physalis bären, stjärnfrukten, minimajsen, rosépepparn...listan kan bli lång.

    Senare har jag lärt mig om inlagda kaprisblad och italienska kapris som ligger i salt.

    Min pappa var och hälsade på nere i Skåne i juli. Vi passade på att äta lunch ihopa i Köpenhamn. Till kryddsillen serverades självklart kapris. Min far ville ha några speciella chokladpraliner med sig från Köpenhamn och då han aldrig besökt Lögismoses affär i Toldboden så tog vi oss dit. 

    På en hylla såg jag en burk kapris som jag tog upp och läste på. Vildkapris från Kreta.  Hand plockade under säsong i bergen, Lagrade tre månader i salt, därefter överhällda med olivolja och försiktigt med vinäger. Den lilla burken kostade som en bättre flaska vin. Jag köpte den.

    Ännu har jag inte provat den, jag tror kaprisen är supergod. Jag är nästan ledsen att jag såg den. Blir vi gladare för att man kan köpa oändliga varianter av allt? Vi förväntas kunna om massor av vindistrikt, varianter av linser, potatissorter, olika vetemjöl, olivolja och tusen och åter tusen andra grejor.

    Om det nu visar sig att vildkaprisen är så mycket godare, kan jag då njuta av någon annan sort därefter?

     Fast jag minns forfarande min barndomsråbiff som den bästa jag någonsin ätit. Undrar om det ens går att hitta  non-pareil kapris idag?

  • Det borde inte vara jag som skrev detta

    När min hund idag stannade till för att kissa alldeles intill en busshållplats så hörde jag vad två pensionärer som väntade på bussen talade om. De var på väg till en av de stora livsmedelsbutikerna i Lunds utkanter. Det var erbjudande på Zoegas kaffe. Och för en skånsk pensionär är det sådant som det är värt att åka buss för i tjugo minuter enkel resa. Med Guide Michelin språk är billigt kaffe 3 stjärnigt, alltså värt en resa.

    På E6. E65, E4 & E 22 genom sommar Skåne  färdas tungt lastade bilar med glada semesterfirare som passat på att  fara söderut för att köpa billig alkohol.

    Att handla billigt är kul. Åtminstone om det handlar om alkohol och kaffe och alkohol.

    Av vänner som renoverat bostad eller sommarhus tipsas det ofta om utmärkta byggfirmor som kommer från Polen, Litauen, Estland mm. Det är både billiga och dukiga hantverkare. Och vi gläds åt deras nyslipade golv och nykaklade badrum.

    Mindre kul var det att se en sommarvariant av Uppdrag Granskning om hur speditions firmor upphandlar frakter tilll allt lägre pris tack vare att man  ständigt hittar billigare och billigare arbeskraft. Polacker ersätts av rumäner som ersätts av makedonier  som ersätts av fillipinier.

    Jag hörde i ett annat sammanhang en aktiv inom transport facket utttala sig om detta. Och det var ingen vrede mot speditionsfirmorna eller företagen som köpte frakter utan ilskan var emot de stackarna som arbetar för usel lön. De var osolidariska och hotade kollektiv avtalen.

    Bloggkollegan Jeanette har redan bloggat om Kvällsposten/ Expressens artikelserie om det svenska slaveriet. Det är vidrig läsning om folk som utnyttjas på restauranger i Malmö med oändliga arbetspass till usel lön. Ett av de sista avsnitten i artikel serien handlar om en tjej, Daria som försökte göra något åt sin situation. Enligt artikeln när hon och en kollega vänder sig till HRF för hjälp får de veta at facket inte hjälper kontraktslösa arbetare. Man anar samma missriktade förakt som hos transport företrädaren. De stackarna som slavar för 40 kronor i timmen är lika usla som  strejkbrytare vid tiden för fackföreningsrörelsens bildande. Man är till för sina medlemmar och inte för de svaga.

     Daria i reportaget får till sist hjälp av  syndikalisterna, SAC.

    Och det är konstigt att det är jag och Jeanette som bloggar om detta i ett arbetsgivar media. Det är sannerligen nya tider.

  • Vad gör man med påsen?

    Precis till vänster om uppfarten till huset där jag bor på gräsremsan som skiljer gatan och trottoaren åt, där ligger sedan någon månad tillbaks en genomskinlig plastsäck fylld med trädgårdsavfall, löv och ruttnande gräs.

    Det ligger alltså inte på någon tomt och den ligger också framför grannhuset. Hur den hamnat där kan man spekulera om. Är det kommunens folk som städat skräp på trottoaren och glömt en säck? Är det grannen som fyllt den och glömt den ute på gatan? Har någon varit på väg till sopstationen med trädgårrdsavfall och en säck fallit ifrån deras flak/ släp?

    I början stank det väldigt om det ruttnande gräset inne i påsen, men nu har det slutat lukta. Igår klipptes gräset i remsan. Han som körde gräsklipparen klippte runt påsen, men lät den ligga. Och gräset är klippt flera ggr. runt omkring påsen.

    Jag ser påsen flera ggr. varje dag. Den stör mig. Men vems skall ta bort den? Skall jag ta med nästa gång vi kör iväg trädgårds avfall? Det är väldigt lätt att lyfta upp den  på flaket till min frus pick- up. Vi behöver bara stanna till och lyfta upp den. Det kan ta 30 sekunder. Sedan är det ju lite äckligt att tömma påsen, innehållet är rätt sörjigt efter en månad i sommarvärme. Men det går fort.

    Grannen borde ta hand om den, den ligger framför deras hus. Jag behöver inte bry mig. 

    Någon på kommunen borde ta ansvar. Men vem? Det är renhållningsverket som sopar trottoaren. Gatukontoret sköter vägen utanför. Men vem tar hand om remsan? Är det parkförvaltningen? Någon borde ta ansvar åtminstone. Skall jag be grannen ta itu med det? Grannen är dessutom aktiv i kommunalpolitiken så han borde veta vems ansvaret är?

    Eller är det bara jag som bryr mig, ingen annan kanske tycker det är ett problem?

    Från grannlandet Danmark har vi i dagarna på radio hört en socialademokratisk  politiker säga att man skall göra livet så surt för hemlösa och tiggare så att de flyttar till Sverige. Vem på jobbet är det som inte diskar sin kaffekopp?

    Man vill ju inte ha det snuskigt omkring sig så varför tar de andra inte hand om sin skit?

    påsen med skräp

  • Paradis- öar

    Alla som skriver en restaurang meny vet att det finns vissa bra tillbehör eller ord som säljer en rätt. Kantareller, hallon, tryffel, räkor, hummer, löjrom...

    Men även öar verkar ha denna verkan. I grannlandet Danmark avslutades för någon vecka sedan Folkemötet, under en vecka träffas Danmarks alla med inflytande på Bornholm där politiska möten, seminarier och mingel pågår. Och på Gotland börjar Almedalsveckan snart.

    När jag besöker Stockholm är det "Gotlands"- potatis, sparris, morötter, ramslök, gurka mm. i torgstånd och på krogmenyer. Det finns både Gotlandskött i allmänhet och Gotlandslamm mer specifikt.

    Vi som bor i Skåne har det bra för när vi i Sverige konstigt låter den magiska midsommarafton som ju verkligen är ett visst datum flyta runt och alltid vara en fredag så i Danmark firar man den riktiga midsommarafton den 23:e. Därför kan man passa på att handla snapsen och ölen billigt på vår midsommar eftersom i Danmark är det en vanlig dag. Alla svenskar som jobbar i Danmark är inte lika glada då de har en vanlig arbetsdag.

    Men då när man handlar in så i de Köpenhamska affärerna. Bornholmskyckling, Bornholmssnaps, Bornholmssill. Bornholmsrädisor, etc etc.

    Danmark har ju ett par öar till så Samsöpotatis, Römöräkor, Christiansö- (en liten ö bredvid Bornholm, inte som Fårö, men ändå) pigens sild.

    I Helsingfors har de grönsaker från Åland.

    Visst, vi kan påstå de salta vindarna och kalken och den unika naturen gör sitt. Men det är ju förstås mest hittepå.

    Men något med öar måste locka? De får inte vara för långt borta, utan det verkar vara något som skall kännas nära och nåbart, men ändå lite borta, det skall vara ett ställe som förknippas med semester och sommarlov. Där livet är lite mer avslappat och mer genuint.

    Och när en stressad  storstadsbo en kulen november knaprar på en morot från dröm-ö så visst om det ger lite sol i sinne och en påminnelse om tång mellan tårna så gott nog...

Etiketter

Webbpuff

Besöksliv Nyhetsbrev

Annons