Annons

Den oväntade tystnaden

zoom
I förra veckan fick jag för första gången köra hundspann, något jag länge drömt om. Men det visade sig att den stora upplevelsen skulle vara något helt annat än själva körningen.
Annons

Förra veckan blev jag medbjuden på säsongsavslutning med mitt tidigare jobb Ofelaš. Allt var en överraskning där det enda vi hade fått veta var att vi skulle vara klara för avfärd 15:00. Vi hade ingen aning om vart vi skulle eller vad vi skulle göra, så när vi kom fram till Husky Home i Nedre Laukkuluspa och jag såg hundspann blev jag väldigt glad. Jag har bara åkt hundspann en gång tidigare för drygt 15 år sedan, så det kändes kul att nu få prova att köra själv. Men det visade sig att den stora upplevelsen skulle vara något helt annat än själva körningen.

Innan vi for iväg fick vi en introduktion på hur vi skulle göra för att hantera spannet, hur bromsarna fungerade och att det var viktigt att hålla ett öga på hundarna och deras sele så att de inte trasslade in sig. Vi fick veta att guiden skulle köra det första spannet och att vi sedan skulle lämna ett mellanrum innan vi körde iväg efter. Och ja, hundarna skulle vara helt tysta och lugna innan vi fick ge kommando.

För den som har åkt hundspann, eller åtminstone varit i närheten av ett hundspann tidigare, vet att det är långt ifrån tyst. Hundarna skäller och ylar både i spann och i hundgårdarna för att de är så exalterade. Dessutom hoppar de och skuttar som barn på julafton. I alla fall i alla verksamheter jag har varit i kontakt med tidigare. Men nu förklarade guiden alltså att vi skulle se till att hundarna var lugna och tysta innan vi fick säga det magiska ordet för avfärd…

Dags för start!

Guiden ställde sig i position på spannet samtidigt som vi förväntansfullt stod redo på våra respektive spann bakom henne. Vi var i det här läget lika energifulla som hundarna runt om oss och jag började tro att det hon tidigare sagt kanske bara var ett skämt som jag inte hade uppfattat.

Men så hände något runt oss. En efter en tystnade dem runt om i hundgårdarna och i spannet framför mig. Ganska snart var det enda som hördes min egen puls. Första spannet for iväg i ett sus! Kort efter nästa. Och sedan var det dags för min tur. Jag lyssnade spänt efter skall och ylande runt mig utan resultat. Men jag inväntade ändå en tystare tystnad från hundarna av ren fascination innan jag försiktigt lyfte foten från bromsen och sa det magiska ordet. Sedan for jag fram i full fart ner för den lilla backen med vinden i håret och solen i ögonen. Vi hade knappt kommit iväg på turen, och jag var redan alldeles fascinerad av den här verksamheten.

Det visade sig att den här tystnaden kommer från många timmars träning av en slags mental träning med hundarna. Otroligt imponerande! Och för mig totalt oväntat. Det som jag trodde skulle vara huvudupplevelsen med att köra hundspann blev faktiskt bara en bonus.