Annons

Tio över ett – en bok om Kirunas stadsomvandling

zoom
I helgen började jag läsa Ann-Helén Laestadius bok ”Tio över ett” som fick Augustpriset 2016. Köpte den i våras av nyfikenhet efter att ha hört många bekanta hylla teatern med samma namn. I fredags vände jag första bladet, sen kunde jag inte sluta.
Annons

Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen eftersom att jag hoppas att någon blir nyfiken och tar tag i läsningen nu när det är semestertider. Men några rader vill jag ändå skriva om den här fina och känslofyllda skildringen av Kirunas stadsomvandling.

Min syn på stadsomvandlingen är i mångt och mycket positiv. Kanske för att jag inte har några rötter i Kiruna stad. Inga som dras upp eller påverkas desto mer för mig personligen i alla fall som det gör för bokens huvudperson Maja. Jag har fått ett jobb jag tidigare bara kunde drömma om tack vare omvandlingen och de flesta runt mig, inklusive mig själv, tycker att det är en spännande tid att få vara med om.

Men under helgen när jag läste boken insåg jag att jag har glömt en del av mitt tidigare jag. När vi bodde på Kyrkogatan för några år sedan, som ligger någorlunda centralt, kunde jag också ligga vaken som Maja om nätterna och vara övertygad om att jag skulle rasa ner vid sprängningarna. Där jag bor nu märker vi inte av det alls, här sker det aldrig seismiska händelser. Klart att jag inte är rädd.

Och precis som kvinnan i boken uttrycker sig när hon ser sitt barndomskvarter rivas ”Jag trodde inte det skulle kännas.” Så har jag hört många förklara det. Flera som trodde att de skulle vara oberörda blir plötsligt varse känslor de inte trodde att de hade. Byggnader som tidigare bara varit just byggnader blir nu istället en plats för minnen. Minnen som kanske inte lika lätt går att väcka till liv när vi inte längre kan gå genom ett kvarter vi tidigare bott i. Även om de självklart finns kvar inom oss.

Och det är ju så, det är väldigt svårt att förbereda sig för det här. Även om vi har varit vetande i flera år och på så sätt haft tid på oss. När det väl sker kan vi omöjligt veta vilka känslor som sköljer över oss. Eller när de plötsligt ändrar riktning.

Boken berörde mig mer än jag trodde och jag känner en ännu större ödmjukhet nu inför mitt jobb, men också som Kirunabo. Platsutveckling och innovativa lösningar är en bra grund. Men det är inte där vi hittar den riktiga Kirunakraften. Den finns hos dig och mig. Mellan vår oro, ilska, tacksamhet, hopp och respekt.

Tack Ann-Heléne för påminnelsen!