"Rätt utnyttjade handlar sociala medier om bättre affärer; om att se och förutspå hur människor agerar."
I den pågående debatten om foie gras mellan mig och David Kallós så skjuter han nu vitt och brett. Grundfrågan gällande den moraliska aspekten av att tvångsmata ankor och gäss för att framställa foie gras är i princip förlorad i hans argumentation. Således verkar även David inse att det inte finns mycket att sätta emot, även om han försöker tappert, inte minst genom lysande rubriksättning.
Davids kommentar om hotellens uppmaning till gästerna att återanvända handdukarna är förstås irrelevant i detta sammanhang. Det har inget med foie gras att göra. Dock kan vi göra en snabb huvudräkning på Davids siffror för att se vad han anser vara en liten miljövinst.
Vi har 27.000 rum, vi säger med en genomsnittlig beläggning på 65%. Det är drygt 17.500 rum per natt. Vi tar bort de 80% som David säger bor en natt, kvar finns 3.500 gäster som bor mer än en natt. Enligt David så kommer hälften av dessa att återanvända handduken vilket är 1.750 personer varje natt. 365 dygn om året. Det är 639.000 handdukar som inte behöver tvättas varje år. Om varje handduk väger 200 gram så blir det nästan 128 ton med handdukar, eller dryga 18.000 fulla tvättmaskiner. Varje år. Det blir kring 1,8 ton med tvättmedel som inte behöver användas och sparar drygt 1 miljon liter vatten. Jag vet inte vad David anser som liten miljövinst, men i mina öron låter det här rätt OK.
Vad gäller Davis argument om kyckling så är det kul att han läst min blogg. Jag skrev ju om denna industri i april i år. Oavsett hur bisarr denna industri är – och på den punkten är jag och David överens – så finns det ett val för konsumenten. Vill denne inte ställa upp på kycklingindustrin. Välj ekologiskt. På så viss går tiden till slakt i alla fall upp till 81 dagar.
Det valet finns inte för foie gras. Anledningen är enkel. Det finns inte ett ekologiskt organ i världen som skulle sätta sin stämpel på en produktion som kräver att ett 15 cm rör körs ner i halsen på en gås för att trycka ner maten i magen på den. I min värld är inte detta en symbolhandling utan en självklarhet för mig som privatperson och för en hotellkedja som vill ta ett ansvar även utanför hotelltrappan.
