I veckan som gick hade jag förmånen att träffa den nya kullen studenter som intagit Grythyttan. Samma studenter som om tre år ska ha tagit ett rejält kliv framåt i utvecklingen och vara mer eller mindre redo att ge sig ut i besöksnäringen. Både utvecklingen under de tre åren på Grythytte Akademi och vart de sedan, efter avslutad utbildning, tar vägen är alltid lika spännande att följa. Som nyintagna brinner de av ohämmad energi och vilja, och utmaningen blir tveklöst att upprätthålla denna och om möjligt även förstärka den. En krävande men inte omöjlig uppgift.

Det går inte att ta miste på att en stor del av studenterna har siktet inställt på en egen verksamhet framöver. Tanken att driva eget i besöksnäringen får ögonen att lysa på många av dem och det är ju i och för sig toppen. Nästan ingen bransch, inget land och ingen ekonomi kan klara sig utan entreprenörer som vågar och orkar starta eget och därmed skapa ovärderliga arbetstillfällen.

Men med viss oro undrar jag hur många som verkligen kommer att våga ta steget fullt ut och satsa egna pengar och en stor del av fritiden på att få igång något eget?

Här har vi unga människor på väg ut i en bransch som behöver entreprenörer. Och ändå känns det som om väldigt få kommer att våga sig på det fullt ut.

Vad är det då som kväver den spirande entreprenörslågan, kan man undra?

Tyvärr sitter jag inte på svaren, men jag kan tänka mig att en omfattande byråkrati, höga skatter (jodå, de är höga, inte minst om man räknar in egenavgiften), jantelagen och en mängd andra faktorer, sakta men effektivt kan rasera de mest fantastiska drömmar.

Någonstans på vägen är det många som blir tveksamma och kanske ska vi försöka reda ut varför och sedan skapa möjligheterna som behövs? Eller struntar vi i vilket?

Inte helt oväntat låg de tyska hotellen i topp i Europa avseende nöjda kunder. Hamburg var den europeiska stad där hotellen fick absolut högst poäng och den Frankfurt-baserade kedjan Steigenberger blev bästa kedja. Resultaten, som presenteras i Hotel Management och baseras på en undersökning av MMHI Global, placerar samtidigt Frankrike långt ner på listan. Förvånande? Inte särskilt.

I artikeln beskrivs orsaken till de höga tyska resultaten bero på den tyska värdskapstraditionen, vilket därmed kan tolkas som att gott värdskap ger nöjda gäster. Detta är en självklarhet för några, men långt ifrån alla – men tydligen är det fortfarande oerhört viktigt, trots att många gäster stirrar sig blinda på priset. Tyskland var också den enda marknaden i Europa där ”tidigare upplevelse” av hotellet var viktigare än priset...

Positivt var också att läsa att lojaliteten bland hotellgästerna i Tyskland var högst av alla, trots att man i Tyskland har hela 46 procent utländska gäster. Storbritannien, med 80 procent inhemska gäster, hade konstigt nog lägst lojalitet.

Det finns med andra ord gott hopp för alla som vårdar, utvecklar och bryr sig om sina produkter och gäster. Kvalitet lönar sig.

Sverige nämndes inte i artikeln, vilket jag förmodar var lite synd. För visst hade vi kommit högt upp på listan?

När stadens mest älskade idrottsklubb, hockeylaget Karlskrona HK, nu gör sig redo för sin första allsvenska säsong, ligger ett moln av förväntningar kring hemmaborgen Telenor Arena. Givetvis är det de sportsliga förväntningarna som diskuteras, beskrivs, analyseras i alla möjliga sammanhang – resan till HockeyAllsvenskan har varit rekordsnabb för den relativt nya föreningen. Och även om det sportsliga givetvis är det viktigaste och mest centrala fascinerar det mig nästan lika mycket att klubben i takt med avancemanget genom seriesystemen sakta men säkert har blivit en betydande evenemangsorganisation och dessutom med en stor och omfattande kafé- och restaurangverksamhet.

Att KHK är sportligt redo tvivlar jag inte på – den kunskapen finns djupt rotad i klubben. Frågan är hur man, och naturligtvis rader av andra klubbar och föreningar i liknande situationer, klarar av att hantera den enorma kringverksamhet som tillkommer. På många orter talar vi om det enskilt största evenemangsföretaget, där pengarna är viktiga för kärnverksamheten och där arbetet ofta utförs av volontärer, som besitter betydligt mer entusiasm och engagemang än faktiskt kunnande.

Men andra ord ser jag med lika stor spänning fram emot drabbningarna mot Leksand, Örebro, Södertälje och andra storlag på besök i en fullsatt Telenor Arena, som jag ser fram emot hur hela evenemanget runt omkring sakta men säkert tar form och mognar. Två vitt skilda, men lika spännande utmaningar.

Budgethotellen blir allt mer populära. Budgethotellen blir samtidigt allt mer avskalade och enkla. Och nu, när ett nytt megaprojekt gör sin entré på den brittiska hotellscenen, verkar man ta konceptet ytterligare ett steg. Baserat på de välkända japanska ”sovlådorna” som slog igenom på 80-talet öppnas 2014 ett budgethotell med 600 rum i West End, skriver The Economist.

Det mest utmärkande med det nya konceptet är att alla rum är identiska och att de saknar fönster! Den klaustrofobiskt lagde får förmodligen välja andra alternativ. Men poängen med de fönsterlösa rummen är att man får plats med så många fler rum, något som tilltalar företaget bakom satsningen. Varje rum är 10 m2 och det inkluderar badrum. Hur stort badrummet är framgår inte av texten…

Det blir onekligen spännande att se hur satsningen utfaller. Förutsättningarna lovar i alla fall gott. Budgethotellen hade en beläggning på 84 % under 2010 i London, samtidigt som den brittiska marknaden fortfarande har ett ganska begränsat utbud av budgethotell. I Frankrike har segmentet vuxit stadigt och utgör nu en fjärdedel av marknaden och i USA står de för hela 33 % av hotellrummen.

Med tanke på att en stor del av Londons hotellutbud, om man undantar de mer kända namnen, ofta är trånga och feldimensionerade och har fönster mot bakgator och annat som man lika gärna kan slippa se, finns det nog möjligheter att ett fönsterlöst alternativ kan fungera.