Fattigmanssparris...

Vi byter rätter på torsdag, nu under eftermiddagen gjorde vi klart en av dom, en bakad svartrot, känner mig tillfreds. Det finns en massa att göra på den men den uppfyller alla mina checkpunkter och är således färdig för leverans till menyn nu på torsdag.

Svartrot kallas fattigmanssparris (farsan sa bondsparris när jag var liten) och smakar fanimej nästan likadant, kanske godare, faktiskt. Det enda med fattigmanssparrisen är att det är ett helvete att handskas med den, jord, sand och att den blir brun och missfärgad på nolltid stavas irritationsmomenten, skala, skölja, skölja igen, skala, skölja och citronvatten stavas motmedlen, der mödan värt.

Vi lägger den skalade svartroten i vacpåse med brynt smör, citron och timjan, bakar mjuk och kyler ner. Skär sedan upp den och lägger i våra smörpapperspaket, bygger på med ramslökskapris (sjukt viktig), mandel, brynt smör och persilja, viker igen paketen och bakar i 200 grader i 5 minuter. Paketet går direkt från ugn ut till gäst och öppnas där och då direkt. När gästen har öppnat sitt paket skedas en rejäl klick vanlig dunder-bearnaise rakt ner i paketet, som sagt, nöjd

Paketet vikt och redo för ugn

Här uppvikt och den sköna bearnaisen skedasöver

blog comments powered by Disqus

Om min blogg

De här är en inspirationsblogg framförallt om det dagliga arbetet som köksmästare.. Inspirationen kommer även från det vardagliga, privata så en del instick från gastronomin i vardagen tillkommer.

Här avhandlas mat, matglädje, mattävlingar, restaurangbesök, ekonomi och det goda värdskapet. Det är ämnen som jag tycker är intressanta och viktiga när vi ska skapa unika upplevelser för våra gäster och varandra.

Alltid: Matglädje, galenskap och ärlighet. Alltid...

Följ via RSS

Webbpuff

Besöksliv Nyhetsbrev

Annons