Annons

Ingmar Bergman, musiken och maten…

Ingmar Bergman sa väldigt många inspirerande saker, en stor konstnär, skapare och innovatör denne filmregissör (nu undrar många vad händer Ingmar Bergman på Kökstugget men försök att hänga med här vidare nu alla insnöade restaurangmänniskor och andra förtappade själar som läser här).En gång hörde jag honom svara på frågan om han var rädd för döden, om han trodde på något övermänskligt eller någon ”högre makt”? Han svarade att, ja han var rädd för döden, han hade nämligen aldrig trott på något högre stående väsen, inget kunde rädda honom hade han alltid vart förvissad om.
Annons

Ingmar Bergman sa väldigt många inspirerande saker, en stor konstnär, skapare och innovatör denne filmregissör (nu undrar många vad händer Ingmar Bergman på Kökstugget men försök att hänga med här vidare nu alla insnöade restaurangmänniskor och andra förtappade själar som läser här).
En gång hörde jag honom svara på frågan om han var rädd för döden, om han trodde på något övermänskligt eller någon ”högre makt”? Han svarade att, ja han var rädd för döden, han hade nämligen aldrig trott på något högre stående väsen, inget kunde rädda honom hade han alltid vart förvissad om.
Men sa han, han hade upptäckt musiken när han började bli gammal, det musiken gjorde med honom, hur musik uppkommer, mystiken hur musik kan påverka människor, det fick denne intelligenta man att känna att det måste finnas något högre stående, musiken måste vara ämnad för något.

Jag hade för ett par år sen en tiominutersutläggning för en av de unga kockarna på jobbet angående Bergmans tankar och köksmuskiken som rullar i köket när vi är i vår bästa fas (kopplingen är ju självklar? Det fattar väl vem fan som helst?) Den här utläggningen inkluderade inlevelse, gälla röster, svett och armviftningar, jag fick jobba kan jag meddela, jobba riktigt hårt.
För den unge kocken var helt blank och tom i blicken när jag var klar med min ”demo” av Ingmar Bergman, musiken, demonerna, maten, döden och livet. För det första hade han inte den blekaste aning om vem i helsike den där Bergman va och för det andra så såg han inte hur hans favoritband Slayer (nått hårt, allt låter ju lika med hårdrock?) och allt detta skulle ha nått som helst samband.? 

Det har ett samband, herregud, musik är känslor, mat är känslor, vi står och lyssnar på musik, vi kommer in i momentet, den högre makten påverkar oss, jag är helt hundra på det. Köksmusik är viktiga och omdiskuterade grejer, jag har skrivit om det här tidigare, man vågar knappt yppa ordet köksmusik, debatterna och synpunkterna haglar, jag gillar det. Just för att det är så viktigt för alla, att alla får en skön upplevelse av musik, musiken försätter oss i trans på nått sätt. Just därför tror jag också att musik måste vara ämnat för nått större, speciellt köksmusiken skulle jag säga.

Musiken har räddat många i köket många gånger, tänk er under prepp inför service, man taggar igång på Håkan. Eller tänk er en städning efter grym service klockan tolv på natten utan Kent i högtalarna? Känslan när man står och lagar nya rätter, testar provar och så då skön musik som inspirerar. Det finns dock regler när vi snackar köksmusik: inte under service, inte så innihelvete högt, inget ”blipp blopp” och till sist den viktigaste regeln: mycket Kent och Håkan Hellström när jag är i köket.

SÅ, Ingmar, du har rätt, det finns något övermänskligt, musiken måste komma från ”högre ort” undantaget ”Slayer” och annat som låter lika.