Annons

Jag önskar jag kunde hålla käften…

Ligger hemma sjuk och funderar kring ett samtal jag hade med en ung kock jag känner som jag träffade under tävlingen Årets kock. Vi stod och pratade om livet, köket, maten, ”karriären”, respekt och kärlekskampen”  och mycket annat. Den här killen har det i sig, han är ett framtidsnamn och förhoppningsvis kommer vi jobba ihop någon dag. Allt är perfekt förutom takten. Vilken takt? Frågar sig någon som läser det här.
Annons

Ligger hemma sjuk och funderar kring ett samtal jag hade med en ung kock jag känner som jag träffade under tävlingen Årets kock. Vi stod och pratade om livet, köket, maten, ”karriären”, respekt och kärlekskampen”  och mycket annat. Den här killen har det i sig, han är ett framtidsnamn och förhoppningsvis kommer vi jobba ihop någon dag. Allt är perfekt förutom takten. Vilken takt? Frågar sig någon som läser det här.

Takten

Tempot

Det går så fort

Pojken är 20, han ska ha jobbat på de grymmaste vattenhålen, lärt sig allt och MINST vara souschef eller köksmästare på något av de bättre ställena inom två tre år berrättar han.

Han frågar mig där på tävlingen: hur har du tänkt? Med din ”karriär”, vilken karriär!?

På ett sätt blir jag glad för ambitionerna och framåtandan men på ett sätt blir jag förtvivlad. Det är oerhört farligt att säga att man är ödmjuk. Att hävda att man är ödmjuk inför sig själv kan i sig vara fruktansvärt oödmjukt. Jag önskar ibland att jag kunde hålla käften men jag jag hör mig själv där i vimlet: ärligt, inifrån mitt hjärta, mitt bultande kockhjärta: jag fantiserar varje dag om att jag ska kunna laga perfekta kåldolmar, den grymmaste ärtsoppan eller episk laxpudding, jag har det i blodet, i drömmen.

Alla såser, fonder och grunder sitter i märgen, jag är aldrig osäker utan en självsäker yrkesman som aldrig svävar på svaret eller darrar på manschetten, jag är brutalt respekterad när jag ser mig själv, nånstans.

Ingen slår mig på spisen, det har aldrig funnits en snabbare eller mer korrekt krigare, noggrant levereras varje detalj till luckan. Varje svävande sekund i mitt huvud är en knivskarp exakt försändelse från ”Gud”, på utsatt tid.

Problemlöst, ångestfritt och total avsaknad av press, jag kan knalla runt i min dröm om hur allt ska bli väldigt länge och gnola. I princip fullärd med otrolig bank av information, lösningar och känsla, det sprutar idéer och nya rätter varje dag, målet är uppnått, ”karriären” är klar!?

Men verkligheten bankar på dörren: en osäker, nervös liten snorgärs bor i varenda våldnad i varje litet kök och det är bra. När du känner dig bra, halvlärd eller ens ok så får du gärna meddela det, hör jag mig själv säga till pojken mitt emot mig i öltältet på tävlingen, jag väntar med spänning. Själv drömmer jag fortfarande samma drömmar som jag gjort det senaste kvarts sekel som gått.

På måndag går vi till jobbet igen

När jag blir stor ska jag bli kock.