Det ska väl gå hand i hand...? Ja det borde ju det och tanken är väl många gånger det, men hur är det i verkligheten?

Jag har ju tidigare sagt hur jag känner: Har man en idé om innehåll i en verksamhet och sedan skapar en inrednig, design, koncept och story kring detta så måste det hålla hela vägen. När det inte gör det så faller det och det faller hårt...

Förstår alla det här? Orkar eller kan man det? Jag är rädd för att man inte gör det i många fall. Eller rättare sagt jag vet att det inte är så i många fall och det är så tråkigt och onödigt...

Det är lätt att ta in duktiga och drivna företag som kommer med bra lösningar kring inredning och design, några företag arbetar också med att ta fram storyn och konceptet. Men sedan ska detta genomföras ocn levas i och då kommer vi till det som verkligen kostar och då menar jag inte i huvudsak att det kostar pengar. Det kostar i kraft, uthållighet, envishet och beslutsamhet. I slutändan så är ju allt detta pengar, givetvis och det är många gånger det som är problemet.

Verkligheten kommer ikapp när man inser att kompetens för att genomföra dyrt investerade projekt kostar många kronor. Duktiga yrkesmäniskor kostar precis som duktiga konceptutvecklare och designbyråer gör. Dessutom så är de ganska jobbiga att arbeta med, dom ställer höga krav på ägare, medarbetare och sig själva... Sen inser man att det även krävs en viss mängd personal för genomförandet och då gäller det att kavla upp ärmarna för en ägare eller ansvarig och börja slita och jobba riktigt jäkla ordentligt vilket många givetvis gör, givetvis är det så... Men hur långsiktigt och hälsosamt är det?

Det här gör ju många, att inse och förstå är nog inte problemet men problemet är ju att många gör det för sent eller att man börjar i fel ände... Börja med att anställa duktiga och kvalificerade personer och kolla sedan på hur organisationen ser ut för att genomföra. SEN kan man väl börja titta på koncept och storysar? Börja med det som är "jobbigt" , det lönar sig i längden... Jag lovar, det är jobbigt och kanske också dyrt men det lönar sig...

Första gången jag hörde ordet så trodde jag att jag hört fel så jag ignorerade samtalet jag "råkade" överhöra...

Men sen har det dykt upp lite då och då så jag var tvungen att kolla vad för osannolikt som gömde sig bakom ordet... Trodde fasiken inte mina ögon...

Det är alltså ett bageri som för övrigt är riktigt schysst som erbjuder "Surdegsfantaster" som är "oerhört" nogranna med sina surdegar att till det facila priset 200 kronor i veckan mata "surdegsfantasternas" surdegar medans dom är bortresta på semester. Denna service tillhandahålls tills fantasterna är på plats i sina hem igen och kan ägna sig åt sin hobby att sköta om sin surdeg... Blev helt ärligt rädd när jag läste ovanstående, vet inte varför men jag blev rädd...

Denna service är Sverige först i världen med att kunna erbjuda fantaster. Jag är inte överraskad, på mycket gott och lite ont har vi en annorlunda inställning till trender och nycker i vårt fantastiska land. Vi har på grund av vår speciella känlsa kommit långt inom många områden inte minst inom restaurang och hotellbranschen men det här var bland det konstigaste jag sett på länge...

Är detta nått att hetsa upp sig över? Jo jag tycker ju det för som med så mycket annat så får det när saker överdrivs och dras till sin spets konsekvenser. I det här fallet för människor som verkligen brinner för och arbetar med i det här fallet bröd. För det är BRÖD och i förlängningen bakning av BRÖD vi pratar om när vi pratar om surdeg. Nu är det trendigt att vara fantast och "vårda" sin surdeg, inte att baka bröd...

Surdegsanvändning är ett led i att baka gott bröd. Surdegen förhöjer och förbättrar en del sorts bröd på många riktigt bra sätt men inte all sorts bröd... Det som blir intressant är om ett bröd innehåller surdeg inte om brödet är bakat av någon som kan baka bröd på ett ordentligt sätt...

Jag har ätit mycket fruktansvärt bra men också dåligt bröd som inehåller surdeg och jag har givetvis samma upplevelser av bröd som aldrig sett röken av en surdeg. När det nu hetsas så "glömmer" många det som är viktigast nämligen bakningen av bröd, användningen av härliga gamla och nya recept,  schyssta mjöler, temperaturer, fibrer, tekniker, ugnar... Trenden och måttstocken för ett bröd är surdeg och det blir lite krystat...

Nu ska undertecknande surdeg ha lunch, verkar som att det behövs...

Återkommer...

Stefan Ekengren Matglädje... Är det en varmkorv med bröd och MYCKET stark senap en blåsig höstdag på stan när man är utsvulten och inte har lust att stolpa in på ens det enklaste hak? Eller är det en fin laxpudding på just det enklaste haket som är perfekt gjord, serverad med brynt smör, pepparrot och citronklyfta dagen efter när du lunchar med viktiga kunder? På ruggigt seriösa och framåtsrävande krogen, en perfekt halstrad anklever med rödbetsflarn och körsbär (Herman, Köpenhamn) d va matglädje det... Kanske är det morsans kycklinggryta som serverades varje eviga söndag i olika tappningar under en hel uppväxt, med klibbfritt ris... Endast det bästa... Prata mat, smaker, kombinationer, råvaror, upplevelser, kryddor med andra nördiga kockkollegor ÄR matglädje, alltid... Några saker som definitivt inte är matglädje är låtsaspassionerade matlagare som serverar mat som inte ser ut som mat, mat som är skitnödig och befriad från naturlig form och matkänsla på tallriken. Det är heller inte glädjande eller direkt matglädje att uppleva jakten på de mest ovanliga örter, grönsaker och styckningsdetaljer som ingen jäkel har en aning om vad det är får något bara för att få matsedeln att verka nyskapande och spännande. Allt detta självklart ekologiskt, odlat eller djuren uppfödda en meter från krogen... Det börjar bli töntigt... Varför? Som varenda kotte förstår är jag varken emot närodlat eller ekologiskt men vart tog matgläden vägen i allt detta jagande? Den finns ju på håll... Men många många gånger känner man att den stora gastronomin och den sanna matglädjen inte finns där... Jag vore ju en jubelidiot om jag hävdar att jag själv inte hakat på ibland eller till och med ofta. Det är det som irriterar! Jag vill inte! Men jag vill vara kreativ, nyskapande och skapa stor gastronomi, med vanliga grejor...! Dill, persilja, sallad, broccoli, tomat, fänkål, biff, reninnanlår, fläskkotlett... Varför detta nu då? Jo i kväll fick jag uppleva riktig matglädje, från det som jag ofta återkommer till, barnets glädje till mat när det är något som gillas... Det bakades syltkakor av femåringen och treåringen från grunden helt själva. Glädjen, stoltheten och ivrigheten när detta skulle intas... man slungas tillbaka....