Ämne Arbetsmiljö

  • Dagens ungdom

    David Kallós Våren verkade aldrig vilja komma, men nu exploderar allt, fruktträd, rhododendron, sipporna är förbi, clematis, tulipaner. Någon enstaka ask har inte fått blad ännu, och grannens ginkho är väl inte heller grön, men annars. Mellan Hägg och Syrén är inte ett tidsmått utan handlar om meter, de blommar för fullt bägge två.  Årets nykomlingar är ett par svarta rödstjärtar som häckar i trädgården.

    En viss doft av gödsel kändes in över Lund i morse, någon bonde är väl sen med vårbruket och lukten av djuravföring spreds i försommarvinden.

    Men Skåne är ju en jordbruksbyggd så  det får lukta skit.

    Min dotter som igen lämnat lärdomsstaden Lund och iställlet läser i Stockholm kom på besök över Kristi Himmelsfärd.

    Jag förslog raskt att vi antingen torsdag eller fredag skullle åka till Köpenhamn. Där pågick dels Riesling- festival där en massa barer, restauranger och handlare erbjöd tyska godsaker, vidare var det Ink- fest, nordens största tatueringsfest med 190 nålpickare som jobbade, freak-shows, öl och musik etc etc. Dessutom efter som den stackars flickan inte fått Christiansö- sild på länge, eller rejemad, leverpostej och annat heller, och inte  sett Tivolis nya hörn, eller besökt Mikkelers nya bar så..självklart borde vi åka. Men nej säger hon, pappa jag har en massa att plugga. Pappa lockar med vin, öl och snaps och hon tackar nej. Det går utför med dagens ungdom.

    När jag i slutet av april var uppe i Stockholm så var det en sak som slog mig.

    Om nu vi kommit till Köpenhamn så en av de saker som gör att Köpenhamn känns som en europeisk storstad, som Paris, Rom, Milano, m. fl. är bilarna.

    Bilarna är små och färgglada, Fiat 500, små Renaulter och andra kompakta bilar lämpade för storstan tränger sig smidigt fram ofta körda av en elegant kvinna i karriären. In i mellan kommer någon enstaka bil med stort baksäte där någon prominent herre blir körd till vad det nu är.

    Men när man skall korsa en gata i  Stockholm så får man akta sig för det ena plåtmonstret större än det andra. Stora fyrkantiga schabrak med en ensam man talandes i mobiltelefon står i bilköerna och släpper ut avgaser. Range Rovers passar på landet men inte i en stad.

    Men så är det väl, fast det inte luktar gödsel där, Stockholm är ingen stostad, utan en bondhåla.

  • Alla har sin "Agnes"

    Innan krogbranschen slök mig så arbetade jag på ett  barnhem. Där bodde barn som hade haft en uppväxt som man önskat varit annorlunda. Med dagens kunskap och värderingar hade säkert många kunnat bo kvar hos sina föräldrar och för en del var det säkert räddningen att "samhället" grep in, men mot vissa av barnen var det goda uppsåtet ett övergrepp.


    En av mina kollegor där var Agnes. Och som tur var kom jag och Agnes bra överens, för trots att Agnes inte var föreståndare eller ens biträdande så var det med Agnes man skulle dra jämnt. För de som Agnes inte gillade, dom hade det inte kul på jobbet.


    Och så är det på många arbetsplatser, det finns den där man måste hålla sig väl med. På ett tillfälligt vårdjobb jag hade var det städerskorna, en av dem satt alltid i grupprummet och höll järnkoll på alla andra, och ve den som gjorde något som de inte samtyckte till.


    På Brogatan i Malmö hade vi Cicci, hennes cigarettrökande gav henne njurcancer och hon dog alltför tidigt och vi är många som saknar henne.


    Men när vi arbetade ihop hade jag ofta skuldkänslor mot de nya medarbetare som råkade ut för hennes ogillande. Det var väl egentligen bara en som lyckades med konststycket att från början  ha varit fullständigt ratad och som orkade vara kvar och sedan bli en av Ciccis bästa vänner.


    "Agnesarna" älskar ofta sitt jobb, de brukar vara skeptiska till förändringar, men kan sedan till synes ha glömt sitt gamla ogillande  och bara absorbertat det nya som då blir det som är omistligt.


    Det är klart att jag idag har andra av den här typen i min närhet, men de vågar jag inte nämna vid namn för då kanske jag råkar i onåd.


    När jag i mitten på åttio-talet medverkade i en matbok som hette "Pojkarnas Kokbok" så ett av mina recept var "Gratäng Agnes", den innehöll bland annat jordärtskockor och selleri. Det var två saker Agnes tyckte smakade riktigt äckligt.


    Hon förstod som tur var att jag vågade driva med henne eftersom jag gillade henne och jag visste ju också att det  var ömsesidigt.


     

Etiketter

Webbpuff

Besöksliv Nyhetsbrev

Annons