Ämne Fotboll

  • Fotbollsvärldens hållbarhetsarbete

    Gustav Stenbeck I tisdags var jag i Helsinborg. En stad tydligt skakad över den tragedi som inträffade när en fotbolls-supporter misshandlats till döds. Debatten som följt har givit mig två tydliga intryck av fotbollsvärldens hållbarhetsarbete.

    Till att börja med, en innehållsdeklaration.

    Jag är släkt med två av Sveriges riktigt tunga fotbollspersonligheter. Ulf Lyfors och Marika Domanski-Lyfors. Marika är den som flest människor känner igen, men båda har varit förbundkapten för Sveriges damlandslag (till Ulfs stora förtjusning är han - trots Marikas kanske större framgångar på träningssidan - den enda med ett EM-guld i familjen).

    Men dessa familjekopplingar är även så tunga mina fotbollsreferenser blir. Jag har aldrig varit intresserad av klubbfotboll. Jag har ett måttligt intresse av landslagsfotboll och varit på några matcher i VM-sammanhang. Jag har endast gått på allsvensk fotboll någon enstaka gång i min ungdom.

    Det är med denna bakgrund jag gjort två tydliga observationer under veckan.

    1. Fotbollsledningarnas uppenbara och helhjärtade engagemang i dessa frågor
    2. Trots observation 1 så slås jag av fotbolls- och supporterklubbarnas oförmåga att hantera problemen

    Mina intryck är att svensk elitfotboll på klubbnivå inte längre är en plats där jag skulle kunna vistas utan att känna mig otrygg. Att det är en värld som jag inte skulle vilja utsätta barn för. Varför?

    Därför att den erkända supporterkulturen som framkommit under veckan i allmänhet och i gårdagens SVT Debatt i synnerhet, för mig framstår som osund. I grunden osund.

    I Debatt framgick det från Black Army (AIKs supporterklubb) att hat är en naturlig del av supporterkulturen. Det som slog mig är att representanter för Black Army använde just ordet "hat". Inte "motsättningar", inte "kamp", inte "rivalitet" - utan "hat". 

    Jag vet att det jag kommer säga kan få mig att låta som en måssig gubbe. Att vissa fotbollssupportrar kommer se mig som en anakronism, som en bakåtsträvare som med mitt minst sagt svala intresse inte förstår kärnan i svensk supporterkultur och det som gör matcherna roliga.

    Men för mig framstår det som helt uppenbart att om representanter för den sunda fotbollskulturen pratar om "hat" som en naturlig del i fotbollen så är vi fel ute. För mig framstår det som uppenbart att roliga matcher inte är det viktigaste, att personsäkerhet och grundläggande hållbarhetsfrågor måste gå först. Om fotbollen till följd av dylika regleringar sedan inte blir rolig, så har fotbollen inga levnadsvillkor.

    En argumentation om att fotbollen utan inslag av kraftig antagonism och tydliga riskområden skulle vara tråkigare är förstås bara trams. Även med kraftiga regleringar kommer svensk elitfotboll fortsatt vara underhållande för de som gillar fotboll. Kanske inte för de som gillar de osunda våldsinslagen, men då har vi väl ändå åstadkommit något?

    Jag vet att de svenska fotbollsklubbarna gör enormt mycket för att komma tillrätta med dessa frågor, min observation 1 ovan är att engagemanget t.o.m. är större än vad jag trott. Men det jag vill ha sagt är att det är just denna passion som hindrar många av de lösningarna som måste till.

    Om den innersta och accepterade kresten i elitfotbollen pratar om kärleken till fotboll i form av hat gentemot motståndarna. Om den innersta kretsen envist försvarar ståläktarna med att det är dessa som bidrar till stämningen trots att det i andra ligor (bl.a. i England) identifierats som riskområden och tagits bort. Om den innersta kretsen, som i AIKs fall, representerar en organisation som heter "Black Army" - vilket förstås för tankarna till krig snarare än fotboll - så blir det uppenbart för mig att fotbollen behöver ta ett nytt grepp kring sina hållbarhetsfrågor. Det behövs ett nytt grepp för passionen för fotbollen i sig blivit ett uttryck för de problemen som samma passion ska försöka lösa. 

    Vad anser jag borde göras då? Jag kommer skriva fler blogginlägg om denna livsviktiga, men även spännande, hållbarhetsutmaning som jag anser fotbollen står inför. Jag tänkte ta inriktning på mina två obeservationer och jämföra dessa med min erfarenhet från hållbarhetsarbete i näringslivet.

  • Zlatan på Tele 2 Arena för elva spänn

    Johan Såthe Stockholm har på kort tid fått två nya superarenor, Friends Arena i Solna och Tele 2 Arena vid Globen. Vägen till fram till de, nya arenorna har inte varit oproblematisk; det har varit på både muthärvor vid bygget av Friends och spekulationer om Stockholm verkligen klarar av att fylla såna här jättearenor i tillräckligt hög grad.

    Om det går att räkna hem? Vi får se, jag hoppas det.  Kanske inte i pengar i det korta perspektivet. Men om Sverige på sikt ska vara ett besöksmål på högsta internationell nivå måste vi ha den här typen av fotbolls- och musiktempel.

    Jag har varit på fotboll i Friends en fyra fem gånger och tokälskar arenan. Man ser bra överallt, den duger till en Champions League-final. Att många av AIK:s fans gnäller över att behöva spela sina matcher här är för mig fullkomligt obegripligt. Visst, Råsunda hade sin charm, men herregud… kom igen!

    Ikväll ska jag besöka Tele2 Arena (som ersätter klassiska Söderstadion) för första gången, för att se Hammarby spela en träningsmatch mot Zlatan/PSG.

    Efter att ha sett arenan växa fram, älskar att köra förbi ”rymdskeppet”, ska det bli grymt kul att få se arenan från insidan också.

    Att jag kunde köpa en biljett till matchen för blott elva kronor oroar mig en aning. Förhoppningsvis har det mest att göra med Stockholmslagens supportrars njugga – och kanske sunda – inställning till överprissatta jippomatcher. 

Etiketter

Webbpuff

Besöksliv Nyhetsbrev

Annons