Ämne Kockhjärtat

  • Kockhjärtat del 10 "gestalten"...

    Kängorna knarrar mot snön, 06.00 promenader i mörka gryningen om vintern innan jobb i köket är sjukt sköna. Hög takt, bra puls, tröga ben är igång, dagen som kommer bjuder på det vanliga, vardagen, rutinerna.  

    Vardagen lockar, rutiner, mönster, något att rikta timmarna efter. Alla rutiner och mönster är bra i ett kök, speciellt i de kök som är nått å räkna med vad gäller kvalité eller yrkesskicklighet.

    Mitt i ett steg: plötsligt från ingenstans 06.00 ute i skogen, Ett fall? Någonting springer med väldigt hög fart, någonting väldigt stort, tinningarna pumpar. Plötsligt, ett skrikande vrål, en man, en ung man, ett barn? Vrålet igen, förtvivlan, höga toner, rösten spricker, gråt, skräck, panik, ”det” tystnar. Satan, satan! Vad händer?! Kängorna jobbar på nu, tittar ut i skogen, inte en skymt av någonting, vrålet igen, vad skriker han?? Vad vill han?

    Långt hemifrån är ingen kaxig, inte en jävel är ute nu som kan hjälpa mig, jag vill hem! Hem, hem, hem. Nu går det fort, nästa krök, ute från skogen i alla fall, öppna ängar en stund i gryningen. Vrålen har upphört, tankarna virvlar, är nån ute efter mig? Förlåt! Förlåt? Ängen är snötäckt, borta vid skogsbrynet står ett rådjur, det står still. Ok, skönt, där har vi förklaringen, skällande rådjur är inte ovanligt, det har man ju hört. Djuret står still, det står och vankar av och an och låter konstigt men det är inget rådjur.

    För det är en vitklädd man som en gestalt, ett djur, han står och tittar rakt ut i skogen vid brynet 100 meter bort, han skriker nu igen, förtvivlan, galenskap. Allt är blickstilla nu, stunden är kommen, kyrkklockorna slår, dör jag nu? Så här dör man.

    Vänd om! Vänd om! Mannen vänder sig också, han är väldigt bekant, han håller i något, händerna håller stadigt i ett metallföremål, han svänger långsamt runt, pulsen dunkar som en hammare.

    Gestaltens kockkläder är blodiga, han har riktat in sig på sitt mål, kockhjärtat, nu är det bara att röra på benen. Snabbare steg, kockhjärtat slår i rasande frustande takt inne i bröstet. Orkar inte, man kan inte springa fortare i snö, för helvete!! Vrålet igen, han vill ha hämnd, han kommer närmare, kockhjärtat vet vem det är.

    Måste hem.

    Drömmer jag?

    Det är souschefen som är ute efter kockhjärtat

    Hem, hem, hem

  • .

     

     

  • Kockhjärtat del 8: "Krigaren"

    Stefan Ekengren Pressen ökar, pressen accelererar, december går in i januari, januari närmar sig februari och final, det närmar sig avslutning med souschef. Kockhjärtat, vässad, vässad och färdig, redo för tävling och avslutning.  Ett till moment i tävlingen, råvarukorg distraherar, det är bra, kycklingen, intakt och klockren. Han behöver nya moment, vegetariskt är temat, han funderar, finalen närmar sig. Souschefen håller sig undan, det är bra, han ska ta honom precis efteråt, det är planen, planer spricker lätt. 

    Sista veckan kaotiskt, planeringen hela tiden ur funktion, utrustning som strular, råvaror han inte vill ha, trycket på krogen, hänsynslöst, på plats dag och natt: Kockhjärtat. Träning i slutfas, det börjar komma misstag, allt pressat, tempot ökar, kockhjärtat slår snabbare och hetsigare. Intervjuer, TV-inspelningar, genomgångar med tävlingsledningen, han är i ett annat land, vilsen och liten, ändå inte nervös, inte rädd, kockhjärtat mitt i zenit, redo för strid.

    Sista kvällen, vikt för middag och genomgång, allt packat, utrustningen på plats, råvarorna på plats, Middag under tystnad med finalister som söker och flackar med blickar, kockhjärtat tyst hela middan, bara några ord med tävlingsjuryns ordförande. Ordföranden frågar om krogen och köksmästar ‘n, gamla arbetskamrater, han är bra, ordföranden, kockhjärtat gillar.

    Efter middag, en sista genomgång, utrustning och råvaror i tävlingsköket, går igenom bit för bit. Hjärtat stannar, thermomixern, den har inte kommit från krogen efter service som överenskommet. Hur gick d till? I panik ut från hotellet och löpning mot krogen, det är sent, är det någon kvar? Öppet är det, tyvärr, där inne: Souschefen och eleven, ensamma, eleven skriker, eleven slår och sparkar, eleven slåss för sitt liv med en het och sjuk souschef över sig, kockhjärtat blundar, vänder i dörren, vill fly men planer spricker, planer försvinner, planer går upp i rök, hans plan gör det nu.

    Långsamt vacklande i slow motion tillbaka till hotellet, han hasar genom stan, thermomixern är blodig av hans händer och armar. Kockhjärtat håller den hårt, han kramar den hårt, han vill aldrig släppa thermomixern i sin famn. Klockan tre på morgonen, han ligger och stirrar rakt framför sig i hotellsängen, blodig, han håller krampaktigt om sin mixer, han är en krigare, klar för strid, han kommer slåss som en krigare, fältet är uppsatt, släpp fram motståndarna, allt har spruckit, han har en sista plan.

    Natten övergår långsamt i morgon, allt är stilla, tyst, i ett rum bakom sitt tävlingskök sitter någon, en liten fläck, obemärkt reser han sig på kommando, han går rakt fram, lämnar tystnaden, lämnar hörnet. Som i en katapult slungas han in i köket mot det öronbedövande larmet i lokalen, allt går på autopilot, han märker ingen publik, han märker inga ögon han märker ingenting. Schemat är det enda han går på, han följer det, han följer sina planer. Stressen är sjuklig, han misslyckas med en liten friterad jordärtskocka till det vegetariska men repar sig, en sallad med vintergrönsaker blir inte riktigt som han vill, ugnen går sönder med en västerbottenroyal i, pulsen ökar. Frågor från konferencieren, kommandon till commisen, värme, tidsplaner, tallrikar, örter, allt är i fas men det är på gränsen hela tiden. En final är inte som en semi, efter första 16 tallrikar, dags för nästa 16, han har två timmar kvar, råvarukorg klar, nu kyckling, kontroll, han är hemma.

    Två timmar går fort, han lämnar på tid, vid jurypodiet häller han buljongen, när han häller märker han för första gången det intorkade blodet på sina armar, händerna är rena men armarna. Ordföranden tittar på honom, kockhjärtat stannar en sekund, han skymtar någonting i ordförandens ögon, vad var det? Vet han? Vad vet han? Han häller buljongen stadigt, den ryker vackert när den kommer ur kannan, doften av mustig rostad kycklingbuljong med kryddpeppar och brynt smör slår emot honom, ordföranden böjer sig ner och doftar, han säger: Är det här planen? Är det så här du planerat? Kockhjärtat svarar inte, ögonen svartnar, tinningarna dunkar, han måste hälla buljong till övriga, han måste klara det sista, bara det sista, vad vet ordföranden? Vad säger han?

    Töcken efter lämning, kockhjärtat sist ut, 45 minuter till prisutdelning, han tänker inte, han finns inte. Någon tar tag i hans arm, någon drar honom fram till en scen, någon ropar hans namn och någon knuffar honom framför sig fram på scenen. Han upptäcker nu att det är väldigt mycket folk, vad gör alla här? Vad gör han här? Röster pratar, röster håller tal. En röst ropar upp en tredjepristagare, en annan en andrapristagare.

    Hela lokalen är tyst nu, alla är tysta, kockhjärtat slår lugnt och försiktigt inne i ett litet fågelbröst, andningen är knapp, han kan inte stå. Han hör en kvinna läsa en text, en motivering, hon drar på orden, till sist säger hon ett namn, ljudet av skrik och kakafoni kommer som ett knytnävslag emot honom, det enda han ser där framme är hans föräldrar, det är någonting med dom, glada? Hysteriska? Han tittar upp, i fönsterna utanför lokalen: Blåljus, sirener, poliser i våldsam takt in i lokalen, en person går in bakom honom och hänger medalj om hans hals, han ser poliser och människor allvarliga miner, glada miner, en kockrock om hans axlar, benen bär inte, han faller nu, långsamt faller kockhjärtat.

    Allt är tyst nu

    Ta hand om kockhjärtat

    Det stannar aldrig

  • Kockhjärtat del 7: "Fri lejd"...

    Stefan Ekengren Dag och natt, kockhjärtat och den han såg upp till mest i hela världen, dag och natt, så fort tid gavs så spånade, testade, pratade, provlagade och skrev de på receptet till finalrätten. De slet som djur, allt kändes fel, allt blev dåligt. Kyckling, tema ”sjömansbiff”, smaker, beröringspunkter och små igenkänningstecken: Sjömansbiff. Ändå, trots ångest, härliga dagar, kockhjärtat var nära den han såg upp till mest i hela världen, förlamad av trötthet men han stred, mästarenn bredvid honom också.

    Det tar tid, dom hade ingen tid, tid var allt de inte hade. Kasserade idéer, en hårsmån att överge sitt spår, långsamt, sista natten värkte bilden fram. Metodiskt styckades kycklingen, låren bankades lätt, köttsidan emot varandra med kryddpeppar emellan, baka under press. Brösten sjuder vackert i öl och kryddpeppar, låren får kallna och knapersteks sedan. Klockan halv fyra om morgonen bottnar de en halvdjup tallrik med en god lökpuré, köksmästar ‘n lägger varsamt låren och brösten i ring rund detta. Stekta toppmurklor, bakade lökar och persilja arrangeras ¨härligt av kockhjärtat. Det de diskuterat längst allra sist: Svarvad potatis i fina band, sjuden i öl, kryddpeppar och brynt smör täcker hela rätten och gör den vild och vacker, friterad persilja sist, de tittar på varandra, de har rätten. Vid provbordet två minuter senare: En god mustig buljong av rostat kycklingskrov med kryddpeppar, öl, brynt smör och persilja, rätten är vacker, ja men den smakar något helt annat. Våldsam, brutal, GOD, det är bra om det är gott. Kockhjärtat sov gott i omklädningsrummet sen.

    Efter klar rätt, vardag, källaren med rensning och skalning, eleverna och kockhjärtat, depression och ångest i källaren, köksmästar ´n lämnade honom så, slut med närhet. Nu var tid för träning, nu var tid för december på krogen, hans far, köksmästare i fullt tryck, tävlingar glöms bort, men kockhjärtat tränar på nätterna, besök ibland, köksmästar ´n då och då, andra också.

    Källaren tär i flera steg på kockhjärtat, souschefen, den aggressive, sjuke och svage souschefen som satte dit honom var chef på kockhjärtats station nu. Kockhjärtat brann, hatet mot souschefen är livsfarligt, köksmästar ‘n visste vad som skett, han skulle få ta hand om det själv, hur skulle han knäcka honom?  Han började må bra nu, kockhjärtat hämtar sig, träningen dunkar på, rätten sjukt bra, ändå souschefen i huvudet.

    Början till slutet, dagen innan stängning för jul, decemberhetsen slut, personalfest och brutal fylla. Han var lugn, träning dagen efter, kvällen blir sen, en dålig känsla i magen, ett varsel, varsel om dåliga tider. Souschefen oroväckande lugn ett tag nu, hade han glömt kockhjärtat? Kockhjärtat glömmer inte, varslet var rätt ute, souschefen hade nytt ”offer”. Yngste Eleven, han var hårt ansatt under kvällen, souschefen omväxlande het och aggressiv. Sena kvällen springer kockhjärtat rakt på souschefen och eleven, eleven rädd, hotad, tårar, skakningar, livrädd. I ett fruktansvärt ögonblick är kockhjärtat över souschefen, kastar omkull honom och skriker åt eleven att lägga benen på ryggen och sticka. Souschefen flyger in i väggen, chockad i spritruset hämtar sig snabbt, får tag i ett paraply, vevar det rakt i ansiktet över näsan på kockhjärtat med handtaget, han vacklar till men flyger återigen på souschefen, striden varar några sekunder den stoppas, någon går emellan, han vet inte vem. Kockhjärtat vet, detta är början på slutet, souschefen skulle aldrig ge sig, en sjuk människa, han vill skada. Det finns bara ett alternativ, han var tvungen, han ville inte men han var tvungen.

    Pumpande ledighet, sömnlös, malande, träningar, planering, träningar, tankar på souschefen, köksmästar ‘n och finalen. Pulsen ständigt på max, stressen, nervositeten, pressen för tävlingen samtidigt som han var tvungen att planera för avslutningen med souschef och arbete. När avslutningen var klar med souschef var det också över på jobb, hann visste men han var tvungen. Han hade ansvar för eleven nu, idioten var efter honom också. Kockhjärtat skulle heller aldrig bli av med honom, pressen gör honom svag och kraftlös, han vill hoppa av allt men har ett löfte, köksmästar ‘n och han har en deal, kockhjärtat ska in och dominera, vinna, sen:  Fri lejd, frihet och fri lejd…



    I morgon: Kockhjärtat "Krigaren"...

Etiketter

Webbpuff

Besöksliv Nyhetsbrev

Annons