Ämne Personalfrågor

  • Kortsiktiga vinster skadar branschen långsiktigt

    Anders Johansson I lördagsintervjun på Besöksliv med Ella Niia är det tydligt att HRF vill behålla den nuvarande momssatsen på 12  procent för den mat som konsumeras på restaurang. Det är bra att branschen - både arbetsgivare och fack - är överens om detta. Kanske ökar detta möjligheterna att påverka politikerna att inte göra några förändringar av momssatserna.

    Branschens stora problem både idag och den närmaste framtiden är och förblir synen på arbetskraften. Det är klart att facket talar i egen sak när de inte vill ha större lönespridning, fler heltider och mer kompetensutveckling. För facket handlar det om att de som arbetar i branschen ska kunna leva på sin lön, göra karriär och sedan kunna leva på sin pension. För arbetsgivarna ses fackets krav som orimliga i första hand för att de kostar för mycket pengar. Personalkostnaderna är redan på en alldeles för hög nivå för att få många verksamheter att gå runt.

    Vem har rätt? Båda har rätt. Det beror helt enkelt på tidsperspektivet.

    På kort sikt har arbetsgivaren rätt. En löneökning ökar personalkostnaden, fler heltider minskar flexibiliteten och mer kompetensutveckling kostar pengar. Bara negativa effekter på kort sikt. Lönsamheten minskar.

    På lång sikt har facket rätt. Kompetensutveckling leder till högre kvalitet på produkt och service, vilket i sin tur lockar fler gäster som är beredda att betala lite mer. Högre löner attraherar medarbetare med intresse för yrket och med rätt kompetens till branschen. Karriär- och utvecklingsmöjligheter gör att fler stannar i branschen. På lång sikt ökar intäkterna samtidigt som kostnaderna minskar tack vare högre kompetens och lägre personalomsättning.

    Parter med olika synsätt når sällan fram till de bästa lösningarna, så diskussionerna lär fortsätta.

  • Besparingar hör till den gamla skolan

    Anders Johansson De flesta företag, såväl stora börsnoterade företag såväl som småföretag, får för sig att de ska införa inköpsstopp eller stora besparingsprogram. Ni har säkert alla läst om de stora besparingsprogrammen som har pågått i storföretag vid olika tidpunkter. De flesta har kortsiktiga effekter, men misslyckas på lång sikt. Det är lite som att banta utan att ändra sina matvanor på lång sikt. Efter en tid av svält återgår vanorna till det normala och vikten är snart tillbaka eller i värsta fall ännu högre.

    För att lyckas förbättra det långsiktiga resultatet i ett företag handlar det om att öka produktiviteten utan att göra avkall på kvalitet och service och utan att slita ut medarbetarna. Högre produktivitet är bra för alla parter. Kunden blir nöjdare för att kvalitet och service leveraras enligt förväntningarna och ofta snabbare. Medarbetarna blir nöjdare eftersom de jobbar smartare istället för hårdare. Företaget tjänar mer pengar. Effekten av högre produktivitet är alltid att kostnaden för att producera varan eller tjänsten minskar, men inte för att företaget har sparat, dvs. försämrat kvalitet och service eller tvingat medarbetarna att arbeta mer och hårdare. Förbättrad produktivitet har ingenting med besparingar att göra utan kräver kreativitet och innovation för att samtliga parter ska vinna.

    Många företag har inte den kreativitet och innovation som krävs för att öka sin produktivitet. Detta upptäcks av nya aktörer som kommer in på marknaden och börjar konkurrera med de "gamla" företagen. Bra exempel är Norwegian som är kreativa och innovativa jämfört med SAS som bedriver besparingsprogram som går ut över kunden och medarbetarna. Ett annat exempel är Apple som lanserar iPhone jämfört med Nokia som måste skärna ner med besparingsprogram. Ett tredje exempel är kommuner och lansting som gör upphandlingar för att spara istället för att öka produktiviteten och höja kvalitet och service.

    Även många hotell och restauranger är så låsta i sina gamla vanor att besparingsprogram är enda utvägen för att förlänga överlevnaden ett tag till när gästerna söker sig till nya typer av boenden och måltider. Fundera på vilken kategori ditt företag tillhör. De som försöker spara eller de som med kreativitet och innovation skapar något nytt.

  • Alla har sin "Agnes"

    Innan krogbranschen slök mig så arbetade jag på ett  barnhem. Där bodde barn som hade haft en uppväxt som man önskat varit annorlunda. Med dagens kunskap och värderingar hade säkert många kunnat bo kvar hos sina föräldrar och för en del var det säkert räddningen att "samhället" grep in, men mot vissa av barnen var det goda uppsåtet ett övergrepp.


    En av mina kollegor där var Agnes. Och som tur var kom jag och Agnes bra överens, för trots att Agnes inte var föreståndare eller ens biträdande så var det med Agnes man skulle dra jämnt. För de som Agnes inte gillade, dom hade det inte kul på jobbet.


    Och så är det på många arbetsplatser, det finns den där man måste hålla sig väl med. På ett tillfälligt vårdjobb jag hade var det städerskorna, en av dem satt alltid i grupprummet och höll järnkoll på alla andra, och ve den som gjorde något som de inte samtyckte till.


    På Brogatan i Malmö hade vi Cicci, hennes cigarettrökande gav henne njurcancer och hon dog alltför tidigt och vi är många som saknar henne.


    Men när vi arbetade ihop hade jag ofta skuldkänslor mot de nya medarbetare som råkade ut för hennes ogillande. Det var väl egentligen bara en som lyckades med konststycket att från början  ha varit fullständigt ratad och som orkade vara kvar och sedan bli en av Ciccis bästa vänner.


    "Agnesarna" älskar ofta sitt jobb, de brukar vara skeptiska till förändringar, men kan sedan till synes ha glömt sitt gamla ogillande  och bara absorbertat det nya som då blir det som är omistligt.


    Det är klart att jag idag har andra av den här typen i min närhet, men de vågar jag inte nämna vid namn för då kanske jag råkar i onåd.


    När jag i mitten på åttio-talet medverkade i en matbok som hette "Pojkarnas Kokbok" så ett av mina recept var "Gratäng Agnes", den innehöll bland annat jordärtskockor och selleri. Det var två saker Agnes tyckte smakade riktigt äckligt.


    Hon förstod som tur var att jag vågade driva med henne eftersom jag gillade henne och jag visste ju också att det  var ömsesidigt.


     

  • Den utlovade tvisten

    Den stora amerikanska undersökningen (Maritz) som jag tidigare skrivit om visar på en koppling mellan en nöjd, tillfredsställd och delaktig personal och ett bra resultat för företaget - eftersom detta genomsyrar verksamheten och kommer gästerna tillgodo. Så långt är allt bra, för det blir lite av en situation där alla är vinnare.


    Men man kanske kan undra om det var någon grupp i undersökningen som var mindre nöjd än andra? Finns det någon del av personalen som uppvisar en större otillfredsställelse än andra med jobbet?


    Hör och häpna – de fackligt anslutna var betydligt mindre nöjda i mätningen inom samtliga områden utom när det gällde lön och löneförmåner! Faktum är att de fackligt anslutna uppvisade så lågt engagemang och förtroende att de åtminstone ansåg att de skulle ha bra betalt - det var allt som räknades!


     


    En skrämmande verklighet som minst sagt förbryllar. Borde inte engagemanget vara störst där? Borde inte möjligheten att påverka och vara delaktig utgöra en viktig del i själva medlemskapet?


     


    För den amerikanska branschen måste detta vara ett problem, eftersom strävan efter att minska gapet mellan företaget och personalen genom att bygga upp ett ömsesidigt förtroende onekligen försvåras med tanke på detta. Och just denna åtgärd som har visat sig inte bara öka arbetsmoralen utan även gästtillfredsställelsen och även resultatet. Hur tacklar man en sådan uppgift?

Etiketter

Webbpuff

Besöksliv Nyhetsbrev

Annons