Att inte blunda

Så stod det i inbjudan som ramlade in i inkorgen förra veckan från Norrbottens Idrottsförbund. Det stod att föreläsaren Charbel Gabro skulle ta med mig på sin livsresa. Han skulle prata om mångfald och kulturkrockar som kan uppstå när någon ska anpassa sig till det nya samhället, men även hos de personer som möter nyanlända. Jag bestämde mig för att gå.

Och nu sitter vi här i Kommunfullmäktige. Jag håller i en post-it eftersom att Charbel bett oss skriva ner det viktigaste vi har – tre saker vi värderar högst i livet. Vi blir tillsagda att sedan stoppa lappen i fickan och kroka arm med personen bredvid oss för att tillsammans ge oss ut på en resa. Vi ska nu turas om att leda varandra genom rummet och en av oss måste blunda. Jag börjar och min nyfunna vän för mig försiktigt fram. Sen byter vi. Sista biten ska vi släppa varandra och fortsätta gå själva, med stängda ögon. Det fnittras lite här och där i rummet när vi krockar med varandra.

När Charbel säger till stannar vi upp och han ber oss att sätta oss på golvet exakt där vi står. Fortfarande med stängda ögon. Han leder oss vidare på resan med sin röst och förklarar att vi nu är i en båt på öppet vatten och att båten kapsejsar. Allt vänds upp och ner.

”Ta upp din lapp med allt du värderar högst och knyckla ihop den. Släng den framför dig! Det ligger nu på havets botten.”

Kan inte riktigt förklara känslan av att kasta den där lappen. Även fast det bara är en lapp och en symbolisk handling så tar det emot att kasta allt jag bryr mig om till havets botten. Vi får öppna ögonen och är nu på en helt ny plats. Hela salen är ommöblerad. Alla sitter på nya platser runt om det stora golvet, ensamma, utan allt vi bryr oss om. Charbel säger att det inte finns någon tid för eftertanke – nu är viktigt att vi lär oss det nya språket och skaffar ett jobb. Och att vi måste vara tacksamma! Blickarna jag möter i rummet är helt annorlunda än vad de var bara för någon minut sedan.

Jag sitter på det kalla golvet och har en ny känsla i både mage och bröst. En våg av dåligt samvete sköljer över mig. Får dåligt samvete för att jag tror att jag har någon aning om hur det är. Som att det här skulle vara ens jämförbart – att sitta på ett golv i Sveriges kanske vackraste stadshus och låtsas. Skäms för saker jag tänkt. Över andras beteende. Sverige. Märkligt nog skäms jag nästan mest över att jag inte tog det här mer på allvar – att jag inte blundade när Charbel bad mig. Samtidigt så känner jag också att det handlar om just det. Att inte blunda.