Osäkerhetstolerans

Jag skrev om det tidigare i våras – svårigheten att förmedla det mjuka värdet av projekt. Nu har den känslan blivit betydligt starkare eftersom jag har börjat runda av inför föräldraledigheten. Och inte nog med att jag ska vara föräldraledig, under tiden jag är borta kommer projektet som jag jobbat med i nästan två år att ta slut. Kaikki loppuu. Ingenting att komma tillbaka till.

Frustrationen kring det här har blivit så stark att jag nästan är irriterad över att jag är gravid. Med betoning på nästan. Men jag är faktiskt uppriktigt ledsen över att jag missar slutet på det projekt jag drömt om i så många år. Känner en oro kring att inte hinna lämna över det arbetet jag gjort. Att inte lyckas förmedla den passion jag har haft, och har, för tjänsten. För Kiruna.

Känner också en viss orättvisa över att inte ha lyckats nå dit jag egentligen ville. Att jag inte hunnit med allt. Att jag inte har fått visa vad jag går för – på riktigt. Jag känner mig helt enkelt inte färdig! Inget att skryta med i CV:et kanske, men det är sanningen. Jag har så mycket kvar i mig. Och jag tror att ni är många andra som kan känna igen er? Gissar att det är synonymt med projekt.

Försöker lugna mig själv genom att tänka på det uttryck som jag fick höra i början av projektet – osäkerhetstolerans.
Det blir vad det blir och det är vad det är.