Kommer aldrig lämna någon…

Ingen kommer någonsin lämna någon igen, det går inte. För det susar och pumpar fortfarande puls i öronen på dig. Omklädningsrummet känns kallt och hotfullt när du står där liten, ensam och rädd.
Du byter om inför dina första steg in restaurangköket som anställd efter skolan. Svindeln blandad med dödsångest och våldsamma flyktkänslor gör att du rör dig mot toaletten för att kräkas en liten skön stund innan du stapplar ut i köket.

Jag tittar dig i ögonen, tar försiktigt din hand, tittar dig i ögonen och viskar i ditt öra, ”jag ska visa dig”, ”du kan inte göra det här själv”, ”ingen kan det”, ”jag kommer alltid finnas här”. Du tar min hand, jag känner din nervösa svettiga hand och jag kramar den lätt innan vi lämnar det kalla omklädningsrummet för larmet, slamret och allt annat underbart ute i köket.

Du får instruktioner, någon vill att du slänger upp en skärbräda på en bänk, någon förklarar att det här är din station. Här ska du stå de närmaste veckorna och plocka örter, skala lök, skära lök, plocka ännu mera örter och kanske till och med få rensa lite ärtor innan du plockar ännu mera örter och håller en extrem ordning och reda på din lilla station. Samtidigt ska du visa framfötterna och vara ”på” för att om några veckor få göra lite mer avancerade uppgifter. Du är orolig och rädd att du inte jobbar tillräckligt snabbt OCH noggrant varje dag, hur ska du kunna visa framfötterna? Inte en dag i omklädningsrummet innan jobb utan att du står kräkfärdig och bara vill springa därifrån.

Jag tar din hand varje dag där inne i omklädningsrummet, leder dig lugnt och försiktigt till rensrummet, där ser jag dig accelerera, noggrann, snabb, du är en i teamet, kockarna har fått upp ögonen för dig, det har börjat komma andra uppgifter nu. Helst plötsligt skär du grönsaker till förrättssidan på spisen, du putsar primörer, skär betor och späda lökar, inga örter mer. Men du märker ingenting, du har glömt örterna utan fokuserar bara på stressen med att få fram alla dina råvaror till de oerhört fina rätterna och tallrikarna som du har börjat skymta under service. Du dras med en djävul på din ena axel emot det, det vackra, fina, väldoftande, maten och resultatet.

Du är där nu, efter ett år i bakgrunden: på station med egna rätter tillsammans med några till på förrättssidan, ni kör, ni samarbetar, ni triggar varandra och ni synar varandra. Maten är underbar, tallrikarna, läggen, kraven, souscheferna, det hårda, allt: målet uppnått? Rädslan och oron borta?

Blodsmaken i munnen på bussen in till jobbet blandar sig med dina nariga läppar och torra strupe på grund av alldeles för lite sömn efter mängder av långpannor vecka ut och vecka in, som en rädd hund går du av bussen. Jag står där och väntar på dig utanför dörrarna, tar dig under armen, håller om dig, du skakar av köld, trötthet och magont, vi går tillsammans mot jobbet. I dag är din stora dag, första dagen på varmspis, exakt två år efter det att vi vandrade tillsammans in i köket för första gången.

Du tar dig fram lätt, varmspisen är bara ett steg på vägen. Allt du håller blir vackert, dina händer tar i saker på ett speciellt sätt, alla säger det. På något sätt överför du känslorna och synerna du har för råvarorna till rätterna. Den ovillkorliga kärleken som dina händer som en vacker fjärils vingar spelar med grönsaker, kött fisk, knivar, kastruller och formar har inga gränser, känslorna är större än livet och friheten, viktigare än allt. Så fort jag släpper din hand när du väl står i köket glömmer du mig, ingen blodsmak, ingen trötthet, ingen tvekan.

Du är 30 år nu, det var tio år sedan de första stegen, du är respekterad, alla ser upp till dig. Portarna till himmelriket har stått på glänt i många år, inget absolut inget har stoppat dig på vägen. Som en vrålande frustande tjur har du rusat mot frälsningen, inget, eller ingen får komma och störa. Alla ha sett det i alla år, du har det bara, fallenheten är nästan irriterande, det går för lätt, briljansen är fan stötande. Kunskapsbanken, kreativiteten och det exceptionella handlaget placerar dig i dag den första dagen som köksmästare på den absolut bästa krogen i staden, krogen är tacksamma att just du vill ta över köket. Man har gått ut med pressreleaser, dunkat på i sociala medier, det är en stor sak att just du är där nu, du ska hjälpa ”bästa krogen” att bli bra ”på riktigt”, det är upp till dig nu.

Alla väntar på dig i köket därute, hela brigaden på 20 pers är nervösa, förväntansfulla och ivriga att komma igång med det nya arbetssättet och rätterna. De vill träffa dig, känna din trygghet, de vill lära sig av dig, de ser upp till dig. Teamet vet att du är lugn, alltid schysst, rättvis, sjukt petig och elektriskt kreativ ändå vankar de nervöst av och an, kommer hon aldrig? Ägarna ska hålla ett litet välkomsttal och presentera dig för teamet, sen kör vi den första dagen, nystarten och gasen i botten mot glansen och topprestationer.
Benen skakar, hjärtat dunkar i bröstet som en hammare. Du sitter på toaletten för tredje gången sedan du kom in i omklädningsrummet och vill bara sitta kvar och bli bortglömd.

Jag öppnar dörren till toaletten, tar din hand, tittar dig i ögonen som alltid innan jag som alltid för min mun mot ditt öra och viskar det jag alltid viskat.

Du går mot köket, öppnar dörren, tar ett steg och tittar bakåt emot mig, jag håller inte din hand längre. Du ser hur jag vandrar längst ner i köket och ställer mig bredvid en liten blek tunn och orolig kille vid en av rensbänkarna.

Jag tar hans hand, han kramar den, du ser hur han tittar på mig, jag tittar honom i ögonen och du vet vad jag viskar i hans öra.

Aldrig ensam, jag kommer aldrig lämna dig.

#respektochkärlekskampen