Store Tore skulle ha fyllt 100 i dag…

I dag är det 100 år sedan Tore Wretman föddes, det är värt en tanke, reflektion och hyllning. Sitter och läser högt ur bibeln ”MAT och minnen” av Tore för småttingarna och frun här hemma, det är bara att lyssna, i dag är en stor dag.

Tore Wretman var (eller tamefan är fortfarande) kungen, ledsagaren, föregångaren, idésprutan, ledaren och hundra saker till i en enda person. Det han uträttade på ett restaurangliv kommer aldrig någon någonsin att komma i närheten av, han bar och bär fortfarande hela restaurangsverige på sina axlar. I boken som jag läser (som är en av många han skrev) tycker jag att kärleken till yrket och respekten för yrkesmännen allra bäst kommer fram. Jag har skrivit det här förr och jag skriver det igen: Mat och minnen av Tore Wretman borde ingå i läroplanen på restaurangskolan, är man ung kock och ska ge sig ut i denna fina bransch så läs och lär av mästaren först.

I dag skulle han ha fyllt 100, att försöka sig på att ens litegrann här på kökstugget redogöra för vad denne store man uträttade är ett riktigt ångestsuppdrag, det går nämligen inte. Jag har en nästan löjlig respekt, det blir bara fjantigt. Nu, när jag själv skriver en bok om husmanskost så har jag tänkt på Tore nästan hela tiden. Under förra sommaren och hösten när jag skrev som mest var tankarna många. Har man den respekten som jag har så finns det också en risk att man tvivlar på sig själv inför en sådan mästare (tvivlen har vart många), allt man skriver, tycker, känner och tror sig kunna bleknar i och tynar skenbart bort. Jag vaknade ur dimmorna och har i alla fall skrapat ihop resterna av mina tvivel, tvivlat klart och bestämt mig för att enbart lyftas och ge mig själv energi av den store Tore. 
 
En gång fick jag den enormt skakiga ynnesten att träffa den store Tore Wretman. Jag var 16 år och elev på Wedholms fisk. En dag (den första dagen) när jag kom springande över Nybrokajen fann jag gubben Wedholm och Mästaren utanför Wedholms i ett samtal. Jag försökte smita obemärkt förbi men blev uppfångad av Bengt och tillsagt att hälsa och ta i hand. Detta var en kort obetydlig sekund i Tore Wretmans liv men för mig var det en svävande tafatt hälsning i slow motion som kändes som en hel stapplande timme. Pulsen dunkade i det lilla kockhjärtat, jag tror jag sa nått, vet inte. Stort var det, sjukt stort OCH för alla som nån gång har velat känna kärlek och respekt: ja, jag kände kärleken och respekten från hans sida, kärleken, värmen och omtanken, den brann som en eld.

Vi firar mästaren i dag, i min lilla tankevärld står Tore Wretman bredvid oss alla i köket i kväll (som alltid), känn hans närvaro, förstå en matlagares riktiga passion, man skulle vilja tacka, på något sätt för allt han har gjort, gör det genom att inte tvivla (så ofta i alla fall), gör som du själv vill, följ ditt passionerade hjärta, det skulle herr Wretman velat att du skulle göra. 

Mitt tummade och slitna ex av den absolut viktigaste boken jag har i bokhyllan, tack