Annons

Var säsongslivet bättre förr?

zoom
Min kompis sa här om dagen att hon upplevde att säsongare förr var stoltare än de är idag. Var det bättre förr? Vad har hänt med stoltheten? Och finns det någon sanning i missnöjet?
Annons

Nyligen träffade jag en tidigare kollega, och kompis, för en middag. Efter ett tag så kom vi in på en spännande diskussion om säsongslivet nu kontra förr.

Att vara en stolt ambassadör
Hon berättade att hon upplevde att det fanns en tydligare stolthet för företaget du jobbade på under hennes tid än vad det gör idag. Något hon hade insett under resan upp till Kiruna när hon fortfarande, trots att flera år passerat, med stolthet bar företagets logga på skidfodralet. Hon sa att hon nästan hoppades på att någon på flygplatsen skulle se fodralet, vända sig om och och nyfiket fråga om loggan så att hon fick berätta. Men att hon idag upplever att många som gör säsong verkar lämnar företaget i någon form av missnöje.

Stoltheten kan gå över fort
Jag har funderat på det sen dess och har fortfarande inte kommit fram till någon slutsats. Men eftersom jag inte kan sluta vända och vrida på det så antar jag att det finns en viss sanning i det? För om jag går utifrån mig själv så känner jag igen mig. Jag har loopat i känslorna som platsens ambassadör till att avråda människor att ens åka dit. Hur och varför det blivit så är svårt att sätta fingret på.

Uppskattad, sedd och delaktig
Men som i vilken relation som helst, så tror jag det handlar en del om att känna sig uppskattad, sedd och delaktig. Att informationen om vad som händer internt är transparent och når fram till alla oavsett tjänst eller position tror jag är ett plus. Och att ledningen inte enbart förknippas med ett stängt rum där okända människor du inte kan namnet på sitter och trycker, utan att de ibland är med ute på golvet och är delaktiga i den dagliga driften. Att det finns en teamkänsla. Och om inte direkt till ledningen, så med mellanhand hos den närmsta chefen.

Mer än ”bara” en säsongare
Den känslan byts snabbt ut när jag istället blir en i mängden – om jag tydligt märker att jag anses utbytbar på en handvändning. Att det inte är någon idé att satsa på mig långsiktigt eftersom det lätt går att anställa någon annan som står på tur. När jag ”bara” är en säsongare trots att jag gör mitt allt.

Den osynliga linjen mellan gäst och besökare
Igår bollade jag det här med en annan tidigare säsongare och under vår diskussion kom vi fram till att det kanske har med tiden att göra? Under 80-talet när hon gjorde säsong var det inte fullt lika många som säsongade som det är idag. Och det hon märkte av tydligast var att det då inte fanns någon osynlig linje mellan gäst och besökare – det var bara människor som umgicks på en plats tillsammans. Som personal blev du då introducerad för veckans gäster på första middagen som åts gemensamt. Relationen skapades direkt.

Har det blivit ett maskineri?
Idag har jag svårt att tro att det pågår särskilt många gemensamma middagar med presentationsrundor. De flesta äter var och när de vill. Och som personal får du ganska snabbt veta att du ska hålla dig i kulisserna och bara se till att allt flyter på. I det tror jag att det finns en viss risk för att det blir ett maskineri? Och blir det för mycket maskineri och genomtänkta flöden tror jag att det är lättare att uppleva det som att personalen enbart är där för att tjäna pengar/den egna självuppfyllelsen och inte för gästernas skull. Trots att besöksnäringen enligt mig består av otroligt många starka servicemänniskor som vet att det handlar om en helhetsupplevelse. De vet att om de upplever själva kan de förhöja gästens upplevelse med tips om dagens bästa besöksmål.

Så, finns det någon sanning i det här?

  • Har det med tiden att göra?
  • Har våra beteenden och behov ändrats?
  • Har den nya generationen som vill påverka för höga krav?
  • Borde vi släppa fram deras nytänk för att utveckla företagen?
  • Har det med att vi människor överlag är rätt duktiga på att diskutera fel och brister, så att vi påverkar varandra och skapar en snöbollseffekt av missnöje helt i onödan?
  • Eller finns det kanske något vi missar som borde åtgärdas om flera människor lämnar i missnöje?
  • Kanske borde vi alla se bortom vår egna stolthet och tänka mer på företagets bästa?
  • Eller är det så lätt att det har med personkemi att göra? Att vissa människor inte passar på vissa arbetsplatser?

Vad tror du?
Dela gärna dina tankar med mig på @norrlandspepp eller skicka iväg ett mail till adressen i rutan nedanför.