Så har jag då även agerat filmskådis i en och en halv minut för att berätta hur vi tar matchen som företagare i Sverige. (Fast så många omtagningar har de nog aldrig råkat ut för, min tid som skådis var kort men intensiv, haha ).

På vilket sätt har du och ditt företag tagit matchen?

Klicka på länken så kommer du direkt till min filmpremiär med viktiga budskap :)

http://www.youtube.com/watch?v=YCzvl6kUngE&feature=youtu.be

10 år har gått sedan den där februaridagen då vi körde förbi vår dröm. Vi körde förbi för att senare återkomma och bli ägare till den stora rosa bakelsen mitt i byn. Det var egentligen en fasansfull syn invändigt då man i princip kunde se 60-talets meny i heltäckningsmattan i entréhallen och föreställa sig skräckupplevelsen att vakna till de knalloranga väggarna på hotellrummen. Men entreprenör som man är så får man ju så mycket idéer i huvet och visionerna är ett faktum. Detta kunde bara bli bra!

Vi fick minsann stå på oss för vårt val, kvalitet och gärna hämtat från gårdarna i närheten vilket drog upp priset på maten lite, men inte värre en en normal storstadskrog. Trägen vinner brukar jag säga och vi är nöjda att vi inte föll ner i lågpristräsket med färdiglagad mat på påse. Säkert enklare men hu så tråkigt.

Vi tog rejäla tag med renoveringar, allt i etapper då ett hus som är 240 år gammalt har en del att fixas på. Vi gjorde vad vi kunde åt toaproblemen på ovanvåningen, som vi brukar säga så hade man åtminstone fått in toan från gården när vi kom hit, men vi lade till badrum i de rum som det var möjligt att göra det i.  Jag och min gamla mor sydde så symaskinen glödde då jag ville att varje rum skulle få sin egen stil. Korridoren blev min skånska gågata med korsvirke. Snyggt, fräscht och brandsäkrat. Många, många fler saker är gjorda, men som sagt det finns alltid saker att finslipa på härJ

Gården som förr i tiden både verkat som tingsplats, fängelsehåla och stall för de hästbyten man gjorde innan bilen var uppfunnen har kvar skalet till stall och vagnslider – där byggde vi de nya rummen, hus inne i huset. Detaljer såsom de gamla portarna står kvar och bakom döljer sig mysiga rum med egen ingång.

Vi har lärt oss säsongernas förändringar, allt från den tysta vårvintern till de fullbokade sommarmånaderna, novemberruskets mysiga gåsamiddagar och stämningsfulla julbord. Vi har gjort ett storartat jobb med att utveckla detta till vad det är idag. Med envishet och kreativitet har vi lyckats vända detta från plastdukar och ölhak till vita linnedukar och kvalitet. Vi har mer än 3-dubblat omsättningen och vänt minus till plus, vi har satt Skivarp på kartan.

Nu ska vi sälja vårt livsverk, fr o m idag ligger vår gård, med hotell, restaurang, konferens, trädgård och bostad ute till försäljning. 10 år har gått och vi har insett att vi är inte odödliga. Verksamheten har vi byggt upp med både mig själv och min make gemensamt som drivande faktorer. När så cancer klev in över tröskeln så omvärderar man mycket, man inser att tiden rinner iväg och vi kan inte styra över allt i vårt liv. Man inser att det är dags att lämna över stafettpinnen till någon annan som kanske vill lägga 10 år av sitt liv på att fortsätta bygga på denna fantastiska kulturhistoria som vi haft förmånen att äga och förvalta. Tills den personen kommer driver vi verksamheten vidare.

Vad ska vi göra sen då? 50+ bägge två. Ja, jag är supernyfiken på framtiden, jag är övertygad om att när vi stänger dörren och överlämnar nycklarna till gästis nya ägare (som vi hoppas kommer snart) så kommer nya dörrar att öppnas. Naturligtvis har vi redan idéer men vi får hejda oss lite!

Den erfarenhet och den resa vi gjort dessa 10 år är ovärderlig och något som vi en vacker dag om hundra år kommer att sitta på vårdhemmet och drömma oss tillbaka till. Och jag är glad att vi inte kommer att säga ”varför vågade vi inte”.

Tänk att bli mött av 55000 jublande människor varje dag man kommer till jobbet! Att sen få människorna att hoppa, vifta med armarna, skrika och sjunga allsång i 3,5 timmar. Att få bestämma vad som ska serveras under dessa 3,5 timmar, bestämma tempo och ändå vara bossen över alla. Jag var på Bruce-konserten i Stockholm i lördags, min femte. Inte alls så märkvärdigt många i sällskapet med de övriga 55000. Men jag gillar skarpt konserterna och detta var en 50 års present från min syster. Vi började vår gemensamma Bruce-resa på Ullevi i juni 1985, den gången tror jag det var då vi hoppade sönder läktaren, nästan....I går lyckades jag göra mig fri från jobb, vilket hade sett lite mörkt ut den senaste tiden pg a allt. Men jag åkte och jag ångrar det inte en sekund. Som maken sa "man lever bara en gång" - och han vet! Ja, det är sant, livet går ju inte i repris så det gäller att göra lite tokigheter ibland. (Jag hann ju t o m ner till Kungsan för att kika på de nästan blommande körsbärsträden)

Det är ärligt, rakt och äkta. Inga konstigheter. Springsteen levererar alltid. Hela tiden. Jag begriper rakt inte hur människan orkar, jag menar han är inte 20 längre och tempot är högt.

Verkligen toppleverans!

När konserten är slut blir jag aningen fundersam - hur ska alla dessa 55000 människor bli förflyttade från arenan i Solna utan att hälften blir nedtrampade och resten börjar slåss om platserna på pendeltåget eller T-banan? För det kommer ju ta ett antal timmar innan alla får någon plats, och taxi är ju inte att tänka på. Vi vandrar från arenena i lugn takt med alla andra tusentals lätt euforiska människor, trevlig stämning och en skön vårkväll. Ju närmare stationen vi kommer så blir jag säkrare på att vi kommer att få tillbringa natten här. I kön.

Jag är skitglad att jag hade fel här. 45 min efter avslutad konsert står vi på Stockhom C! SL har greppat detta på ett suveränt sätt, arrangemanget med vakter och poliser på plats vid varje tågdörr gör att det hela går lugnt till. Tåg efter tåg står på kö för att köra in på stationen och så snart det är fullt så tuffar det iväg till Stockhom C. Ja men så enkelt att undvika en bråkig natt. 

Det där löste ni lysande, galant. Jag är imponerad till tusen.

Men tänk ändå att möta 55000 jublande människor varje dag du kommer till jobbet:) Summa sumarun - tokbra leverans hela dan!

Vad har kännetecknat det här året för dig hittills? Det var en fråga som någon ställde på FB alldeles nyss, det var en bra fråga och jag hade velat svara:

"Två härliga semestermånader varav två veckor i Vietnam där vi fick energi och kraft att starta upp den nu så fantastiska säsongen med nya intryck och ny kreativitet. Sen har våren, trots sin kyla skapat många nya affärer och nu när våren har kommit så ser det bara ljust ut"

Jag svarade inte på frågan för det svaret kändes dystert:

"Kännetecknet är cancer i familjen, cellgifter, sjukhus, oro, ovisshet, tårar, avbokad semester, avsaknad av intryck och kreativitet, trötthet, sömnlöshet, dubbeldubbelarbete, snö och kyla"

Men det är passé. Iallafall för den här gången. Idag hör vi fågelkvitter. Solen strålar. Det doftar gott här hemma. AC:n slogs på i bilen i dag. Vi ser dagarnas ljus som är längre än nätternas mörker. Vi känner doft från någons grill. Sakta infinner sig kreativiteten och skaparlusten. Tankar på vår, primörer, idéer.

För idag kom beskedet. Cellgifterna tog död på cancern och maken fick livet tillbaka. Jag blev genast månadsgivare till cancerfonden då min man är ett levande bevis på att forskningen gör framsteg och räddar liv. Framtiden ser helt plötsligt betydligt ljusare ut!